”Jag mötte den onda badankan”
Publicerad 2012-05-31
Åsa Erlandson om giftiga kemikalier
Vi gick in i en affär, sade god dag vad har ni här? Kan man möjligen köpa en badanka här? Det kunde man. En knallgul med röd näbb som är jätterolig för barnen – och jättegiftig.
”Den här får jag egentligen inte sälja”, sade kassörskan och sålde den till oss. Sedan uppmanade hon oss att se till att barnet inte suger på den.
Tjena. Det är mycket den kassörskan inte vet. Som till exempel att det enda intresse en ettåring har, är att stoppa in hela världen i munnen, vår flicka går fram som en dammsugare och skulle inte banga för fimpar, glaskross eller sladdar om vi lät henne. Det andra den skrupelfria kassörskan inte vet är att hon just sålt en farlig anka till min kompis miljöjournalisten som är väl insatt i kemikalier och gifter.
Andlöst gick jag ut ur butiken, sprang runt hörnet och nästan skrek: ”Vad är det för fel på ankan?”.
Jo, förklarade min kompis, den är förmodligen gjord av PVC–plast och innehåller de nu förbjudna, misstänkt hormonstörande ftalaterna som bland annat kopplas ihop med för infertilitet och för tidig pubertet.
Detta hände nyligen i en fin gammal svensk leksaksbutik som skryter om sina gamla anor: ”Nästan 20 år på samma plats!” Och inte bara där. Överallt, hela tiden, dyker det upp kritor som innehåller bly, kläder som är rena kemikaliefabrikerna och onda badankor. Trots att det är förbjudet. Trots att handeln har ett stort ansvar och (uppenbarligen) inte kan skylla på okunskap. Det är sorgligt, och skamligt.
Vad kan man då göra som förälder, förutom att bli arg och uppgiven? Förutom att skaffa en doktorsexamen i kemi? Förutom att konvertera till Waldorf och bli av med en massa knas, men få annat på köpet?
Själv rensade jag badrummet samma kväll. Ut åkte ankor och alla produkter som varken jag, barnen eller någon människa behöver för det bästa badrumsskåpet är det minsta. Ut åkte även jättefina och jättedyra krämer som skryter om allt de är fria från (”fri från mineraloljor”) och som vi fått i present från en välmenande omgivning.
Om barnets rumpa hade en etikett, skulle det ju stå ”Fri från allt” på den. För det enda babyhuden behöver är vanligt vatten – och pussar.