”Det har varit omtumlande”

Helena Utter

Åsa Slobodnik tillbaka i Sverige efter att ha haft ”världens tuffaste jobb” i Kenya – en vardag för många kvinnor

helskärm

I tre veckor hade hon världens tuffaste jobb.

Men det var inte arbetet som var mest slitsamt.

– Det värsta var ovissheten om morgondagen, att inte veta om det finns vatten nästa dag, säger Åsa Slobodnik.

För en vecka sedan kom Åsa Slobodnik hem från Kenya till ett snöigt Sverige.

I tre veckor har hon bott och arbetat i byn Kirwara och samtidigt bloggat för Kooperation Utan Gränser.

– Det har varit omtumlande. Det är skönt att vara hemma. Men samtidigt var det tråkigt att åka därifrån för jag har kommit min värdinna Elizabeth så himla nära. Vi var ledsna båda två när jag reste, säger Åsa Slobodnik, som redan hunnit ringa några samtal till sin nyfunna kenyanska vän.

Och visst var det hårt att arbeta i jordbruket, ofta med primitiva redskap, och sköta hushållet i ett lerhus med jordstampat golv – utan varken elektricitet eller rinnande vatten.

– Vardagsjobbet tar sådan tid. Barnen får inte gå till skolan om de inte har en ren skoluniform och eftersom det är så lerigt måste den tvättas nästan varje dag. Och de flesta har bara råd med en skoluniform, säger Åsa Slobodnik.

Men ännu hårdare är det att inte veta hur morgondagen ska bli.

– De vet inte om det finns vatten nästa dag, om de har pengar till barnens skolavgifter, om mannen kommer hem eller inte. Ovissheten om morgondagen upplevde jag som det tuffaste, säger Åsa Slobodnik och fortsätter:

– Jag skulle ju åka hem efter tre veckor. För den som vet att livet ska vara så i 20 år framåt är det en helt annan sak.

”Ökad jämställdhet kan förbättra”

Elizabeth berättade öppet om sina grubblerier över äktenskapet med maken som kör taxi inne i stan – och högst oregelbundet visar sig hemma hos familjen.

Oron finns för att han ska göra som många andra män och skaffa ytterligare en fru.

– Det är ofta kvinnan som brukar jorden och mannen som äger den. I det här fallet är det svärmor som äger. Så Elizabeth sitter fast. Antingen behöver hon dra i så mycket pengar så hon kan bli självständig. Eller så är det en ökad jämställdhet som kan förbättra hennes situation, säger Åsa Slobodnik.

”Mer fysisk stress i Sverige”

Åsa Slobodniks största farhåga inför resan var att bli sjuk; något hon dock slapp.

– Vi åt mest majsgröt, ärtor, morötter, lök och potatis så det fanns inte mycket att bli sjuk av. Allt kokas väldigt länge. Och de håller verkligen rent i sina kök och diskar och tvättar otroligt noga, säger hon.

Många av byborna antog att svenskan hemmavid har folk som passar upp henne.

Första veckan var därför nyfikenhet stor på hur ”den rika vita kvinnan” skulle klara sig.

– I början kom det folk från byn för att titta om jag till exempel kunde skala potatis. Ibland kunde jag kunde jag känna att jag höll på att bli galen av att ha dem runtomkring, säger Åsa Slobodik.

Hon noterade också att kenyanerna inte hade samma behov av stunder i ensamhet.

– När jag kände det behovet passade jag på att gå och ladda batterierna till datorn i en kaffefabrik en bit bort.

Ett av de starkaste intrycken var ett besök till en lite större stad några mil från Kirwara.

– Där finns allt det vi har i Sverige. På supermarketen på sex våningar finns tvättmaskiner och, ja, allt. Så nära men ändå så långt borta från Elizabeth. Det känns nästan värre än att det är sådan skillnad mellan Sverige och Kenya. Det är som att flyga ekonomiklass och kika in bakom gardinen till business class – och veta att man inte kan byta.

Hem till Sverige kom hon mitt i julruschen.

– Här hemma är det mer fysisk stress. Elizabeth lever under en helt annorlunda psykisk stress, den är mer på allvar. Då blir det lite fånigt när folk är stressade för att de ska handla, säger Åsa Slobodnik.