"Det fina med adoption är att man vet att det blir barn"

När programledaren Anna Mannheimer inte blev gravid struntade hon och maken Peter i att söka hjälp hos doktorn.

I stället valde de att adoptera lilla Olga, 2 1/2, från Kina.

- Det fina med adoption är att man vet att det blir ett barn, säger Anna.

Hur känns det att ha ryckt upp ett barn från dess rötter? Frågan må vara ställd i all välmening men Anna Mannheimer blir lätt irriterad varje gång hon tvingas svara på den.

- Min dotter var redan lämnad när vi kom för att hämta henne. Hon hade två alternativ: att växa upp på ett barnhem eller adopteras. Jag vet att vissa adopterade mår psykiskt dåligt. Men när jag läser de undersökningar som gjorts om vuxna adopterade blir jag snarare förvånad över hur bra de faktiskt mår, säger Anna.

”Biologin är inte så himla viktig”

Beslutet att adoptera beskriver hon som "snabbt och enkelt". Innan hon träffade Peter hade hon varit singel i flera år och tanken på att adoptera som ensamstående var inte helt främmande. Efter att ha försökt få barn i över ett år bestämde sig Anna och Peter för att hoppa över "sjukhusbiten" och gå direkt på adoption.

Så här i efterhand har Anna förstått att det finns människor som tycker att det är konstigt - och provocerande - att hon och maken inte gjorde allt som stod i deras makt för att skaffa ett "eget" barn.

- Men för mig är biologin inte så himla viktig. Det är klart att jag också haft en kudde under magen och försökt föreställa mig hur det skulle kännas att bära på ett barn. Men graviditeten är en ganska liten del av vad det innebär att bli mamma. Det fina med adoption är att man vet att det blir ett barn till slut. För mig står adoption för någonting härligt och positivt.

Inget stackars barnhemsbarn

- Jag är glad att jag och Peter bestämde oss så snabbt för att adoptera. Jag var inte med om så jättemånga graviditetsstickor och barnlösheten hann aldrig bli ett stort trauma för mig, säger Anna.

Som mamma är hon "allt som man inte ska vara": alldeles för snäll, inkonsekvent och ängslig. Den första tiden var hon orolig "för allt", en oro som "delvis bottnade i att Olga är adopterad". Men ganska snart förstod hon att även icke-adopterade barn skvätter yoghurt omkring sig, vägrar äta och får hysteriska utbrott i mataffären.

- Det är klart att jag är medveten om Olgas speciella start i livet och vaksam på signaler från henne. Men det får inte gå till överdrift. I hennes liv är hon inte något stackars barnhemsbarn. Snarare en liten bortskämd två-och-ett-halvt-åring i Vasastan i Göteborg!

Anna och maken Peter är båda frilansare och jobbar mycket hemifrån. Det innebär en hel del tid tillsammans, hela familjen. Varannan vecka kommer Peters två söner från ett tidigare äktenskap och bor med dem.

Kan du tänka dig att adoptera fler barn?

- Ja, jag och Peter pratar om det ibland. Men just nu funkar allt så bra och då är frågan: Ska man köra på ett varv till? Vi är inte purunga. Jag får nog hålla den frågan öppen ett tag till, säger Anna.

Anna Mannheimer

Vi väljer att adoptera:

Fakta: adoption

Anna Mannheimer och maken Peter Apelgren:

Nneka Amu