”Kan vi avdramatisera det här med barns vikt?”

Malin Wollin

Jag har tänkt på en sak. Jag hör ­aldrig barn säga att någon är smal. Jag har aldrig hört mina eller ­någon annans barn påpeka att någon är smal. Aldrig.

De tjocka däremot, de kommer inte undan. Barn har en otrolig fetmamedvetenhet. Det heter ”tjock gubbe” om folk på stan från det att barnet är två år.

Tjocke Albin blir inte retad för att han är tjock. Och även om det vore ­hela sanningen, ska han låta bli att gå ner i vikt för att inte visa mobbarna att de har rätt? Mobbad blir man därför att mobbaren tar en kalkylerad risk, han eller hon vet att offret inte kommer slå tillbaka.

Mobbarna har inte rätt att mobba men de har rätt i att det inte är en höjdare att vara tjock och det håller nog Albin med om.

Jag är lite less på att tjock­debatten ska landa i något politiskt korrekt pladder om att samhället är utseende­fixerat. Samhället är synnerligen utseendefixerat men den insikten gör ­tyvärr inte fetma mindre ohälsosamt. Att vara tjock kommer ­aldrig bli en fest oavsett vad samhället säger.

Vi måste sluta låtsas som ingenting när det gäller fetma och barn.

Herregud, vi har ju kommit så långt med allt annat. Vi har gjort döden till något naturligt, vi pratar om varför man dör och vad som eventuellt händer sedan. Vi pratar om skilsmässor och vi är så duktiga på att blanda in barnen i ­leken.

Men tjocka barn pratar man inte om.

Det finns två skolor i ämnet: Den som menar att man inte ska ta upp det med barnet eftersom det kan orsaka ätstörningar.

Och så den som säger att vi måste avdramatisera detta med barn och vikt.

Ja, kan vi inte snälla göra det?

Ju tidigare vi föräldrar reagerar på en osund kropp desto lättare blir det att mota tjocke Olle i grind.

Som föräldrar bär vi ­givetvis hela ansvaret på våra skuldtyngda axlar, precis som vi så lydigt bär allt det andra. Barn blir inte tjocka om de äter vettigt och har föräldrar som sparkar ut dem på gräsmattan med jämna mellanrum. Så visst är det vi som föräldrar som måste hålla koll på midje­måttet och ­vågen.

Men. Är det helt orimligt att barnen själva tar ett visst ansvar?

Som nioåring har man flera ­läxor i veckan, aktiviteter, rum som ska städas samt tiden att hålla ­reda på i hallen varje morgon.

Är det då helt orimligt att ett barn som fixar allt detta också kan förstå att det man stoppar i sig påverkar ­kroppen?

Gör barnen lagom medvetna så blir de också lagomviktiga.

Och förhoppningsvis lagom lyckliga.