”Tids nog får de klä sig utmanande ändå”
När man har små pyttebarn är livet härligt ur ett modeperspektiv. Allt är så fantasifullt, färgrikt och kreativt. Ju mindre storlekar desto snyggare kläder. Bodys i 56 är små mästerverk som man nästan vill rama in(en del gör det).
Sedan blir barnen större och plötsligt har de passerat den magiska gränsen.
128.
128 och sedan blir det fult. Riktigt grisfult.
När man blir nio år ska man ha svart och neonrosa, glitter, svart spets och extremt fula klänningar.
Som gatludervarianten av Madonna 1987.
Vem är det som köper de här kläderna?
Jag har svaret.
Barnen.
Barn älskar sådant som är fult och tacky men det är oviktigt.
Tids nog får de klä sig utmanande, slänga igen dörren i synen på oss och hata oss med frenesi.
Men en nioåring är ett barn, mil ifrån vuxenvärlden. Ett barn som borde få se ut som ett barn. Men utbudet är skralt för att inte säga obefintligt.
Hos de stora kedjorna är gränsen så otroligt tydlig. Upp till storlek 128 är det snyggt och färgglatt och fint, från storlek 134 och uppåt är det wacky-tacky och fantasin är som bortblåst, allt ser likadant ut, allt är lika fult.
Jag har fört detta krig mot utmanande klädsortiment för barn i över två år. Ingenting har hänt. Snarare har det blivit ännu lite fulare.
Nu gör vi så här: Ta kontakt med mig Lindex! Jag har både en 134:a och en 146:a och vi har mängder med idéer om hur barn klär sig snyggt.
Vi hörs!