”Snart har jag kommit ner från avslutningskullen”
Malin Wollin om föräldrastressen i avslutningstider
Det blir likadant varje år.
För att illustrera det i en mening:
Det blir likadant varje år.
Varje maj är rajrajraj. Raj som i Ranta arslet jätteplatt.
Man vet att snart rullar det stora högmodet in: ”Det blir inga problem det här, jag fixar maj, man har väl varit med förut och förresten hur himla svårt ska det vara liksom?”
Så kan det låta och så vaknar man en morgon i maj och inser att man inte köpt en enda avslutningspresent, inte ett enda avslutningsplagg och barnens hår hänger som på en slaktklar märr.
Allt att göra ligger som en enda stor vägg av åtaganden framför mig och hittar jag ingen repstege snart så går jag och hämtar slagborren.
Det här året tyckte jag att jag behövde en utmaning. Vi blir med sommarhus och så renoverar vi ALLA RUMMEN! Ja, det gör vi! Och vad mer, låt se, det ska vara klart INNAN MIDSOMMAR! Vi river ut innanmätet i hela huset och bjuder in trevligt folk på midsommarfest, för då MÅSTE vi ju bli klara. Hurra vi har en plan!
Och just det, vi ska göra en budgetrenovering så vi måste göra jättemycket jobb själva.
Så himla smart.
Varför är man aldrig klyftig? Varför köper man inte på sig alla presenter i mars och lägger i ett presentskåp? Varför köper man inte avslutningskläderna när vårnyheterna släpps i katalogen? Varför väntar man inte med sommarhusrenovering tills barnen läser vid universitetet?
Därför att man är en jubelidiot.
Man vill allt på samma gång.
Utanför fönstret ser jag syrénen slå ut. När den är överblommad och brun ska jag ha gått upp för en avslutningskulle och kommit ner på andra sidan.