”De otrogna var per definition onda”

Daniel Pernikliski: Det gick sent upp för mig hur vanligt det är med otrohet

helskärm

Det gick upp ganska sent för mig hur vanligt det är med otrohet.

Som barn var det mest någonting man kände igen från filmer.

Någonting obehagligt som kunde krossa vad som verkade vara välmående familjer, men som säkert var extremt sällsynt i verkligheten.

De som var otrogna var per definition onda.

Det var ju naivt förstås, men föreställningen om den stora kärleken var så mycket starkare – för att inte tala om hur mycket trevligare den var att tänka på – än föreställningen om de stora sveken.

Med det som bakgrund förstår jag verkligen den danske pojken som skrev en artikel om sin avsky för otrohetssajten Victoria Milan, och att deras verksamhet kan drabba barnen.

För en tid sedan hade jag och några vänner en diskussion om Victoria Milan med tillhörande reklamkampanjer, där två av oss var emot och två var för.

Eller för kanske är fel att säga, men de ansåg i alla fall att det inte var någonting att uppröras över.

Var och en ansvarar för sina egna handlingar och det är inte vår uppgift att moralisera över vad som är rätt och fel.

Och finns det en hacka att tjäna på otrohet är det ju inte konstigt att det dyker upp företag som vill lägga beslag på den.

Själva företeelsen otrohet existerade ju redan.
Jag förstår argumenten. Och rent krasst håller de bättre än mina egna, därför att de inte blandar in känslor och moral – allt handlar om eget ansvar.

Medan det för mig i det här sammanhanget handlar helt och hållet om moral – en stark känsla av att det bara är så förbannat fel att det inte borde få finnas.

Genom att underlätta processen och försköna företeelsen driver man sannolikt fler personer till otrohet – avståndet mellan tanke och handling blir kortare.

För mig är det lite som att gräva en grop mitt i gatan och hoppas att folk ska trilla ner i den – med motiveringen att ansvaret att se var man sätter fötterna ligger hos individen.