”Jag har sett så mycket hedersvåld”

Helena Utter

Soheila Fors har skapat en fristad – bara för kvinnor

Karlskoga Som 14-åring var hon kurdisk gerillakrigare.

I dag är Soheila Fors, 44, pastorsfru i Karlskoga och driver världens första tehus för kvinnor.

– Det bor en krigare i mig. Hederskulturen gör mig galen. Och det finns inga gränser för vad man kan göra om man brinner, säger hon.

Vi går upp för de smala trapporna i det gamla nämndhuset i Karlskoga.

– Det finns en annan bredare trappa. Men vi brukar använda den här, för här möter man inga män, säger Soheila Fors.

Vi är på väg till Tehuset som öppnade i höstas. Redan finns en stadig krets av besökare på omkring 90 kvinnor, de flesta med rötterna i andra kulturer.

– I Mellanöstern finns tehus där karlar röker vattenpipa och löser världsproblem. Hit kommer kvinnor för gemenskap och för att lära sig svenska, engelska och data, säger Soheila Fors medan hon visar runt.

”Vår kultur är social”

Inredningen är som hämtad ur ”Tusen och en natt”. Just den här dagen rustas det för att fira in det persiska nyåret.

– Jag vill att de ska känna sig som hemma. Vår kultur är väldigt social och när vi kommer till Sverige blir kvinnorna ofta isolerade eftersom de inte får gå ut som svenska kvinnor, säger Soheila Fors och tillägger:

– Svenska kvinnor är också välkomna hit. Jag vill gärna att detta ska vara ett integrationsprojekt.

Medan vi sitter i köket hörs plötsligt en mansröst från hallen. Soheila skyndar i väg och pratar med killen – som snart lämnar lokalen.

– De får inte komma hit! säger hon och skakar på huvudet.

Anledningen är att många äkta män bara accepterar att fruarna går ut om de endast träffar andra kvinnor.

Men också att kvinnorna själva ska känna sig trygga. För Tehuset får ibland stå för beskydd.

– Jag har sett så mycket hedersvåld. Vi har räddat så många liv, om du bara visste. Men jag ser mig själv i de här kvinnorna, säger Soheila Fors.

När hon kom till Sverige 1994 med två små barn, hade hon både hunnit leva med den kurdiska gerillan uppe i bergen och gifta sig.

Men äktenskapet var inte lyckligt.

– Jag mådde inte alls bra. Och jag kunde inte språket, hade ingen värdighet, kunde inte vara stark och kunde inte skilja mig. Jag hade ingen att vända mig till. I stället fick jag bara tabletter, säger hon.

Tre gånger försökte hon ta sitt liv; men blev räddad, en gång av en kvinna som kom för att låna ägg. Vändpunkten kom när hon blev kristen.

– Det fick mig att tänka att jag kanske har en uppgift här i livet.

Hon skiljde sig och träffade Kjell Fors som hon nu varit gift med i 13 år.

– Han är min klippa, utan honom skulle det inte gå. Han stöttar mig i allt, säger hon och fortsätter:

– Min släkt består av kurdiska frihetskämpar. Jag har väl deras blod, jag är en krigare. Och det finns inga gränser för vad man kan göra om man brinner.

Får gåvor från affärer

Gränser verkar det inte heller finnas för hennes planer.

Kursverksamheten på Tehuset ska utökas med körkortsteori, simskola och cykling. Hon vill starta tillverkning av persiska mattor och inrätta ett skyddsboende för misshandlade invandrarkvinnor.

– Och så ska jag starta Tehuset i fler städer. Det vi gör här kan bli ett mönster, säger hon.

Projektet får stöd från bland annat Länsstyrelsen och Arbetsförmedlingen. Mycket bygger dock på ideellt arbete och gåvor.

– Byggvaruhus, tygaffärer – alla ställer upp!

Vad önskar du att samhället gjorde för invandrarkvinnorna?

– Jag önskar att man skulle informera män om kvinnors rättigheter innan de får uppehållstillstånd. Och att sjuksköterskor, lärare och andra yrkesgrupper får utbildning om hedersvåld. Så att man kan hindra det – och rädda kvinnors liv.