”Fortfarande ett socialt stigma”
Publicerad 2011-09-27
Läs Åsa Erlandsons krönika
”Det är väl bara att adoptera.”
”Skaffa en hund.”
”Kom över det!”
Eller det kanske vanligaste: ”Acceptera ödet.” Som om det skulle finnas någon elak Gud som gör människor infertila med flit.
”Goda” råd haglar över de som längtar efter barn. Alla i omgivningen har en klar åsikt, oavsett om man tror på någon slags helig natur eller förstår varför någon gör sitt femte IVF–försök. Därför är jag så glad över att den första vettiga teveserien på länge har startat. ”Barn till varje pris?” har inget tävlingsmoment, ingen jury, ingen telefon dit man kan ringa in och rösta. Bara modiga människor som längtar efter barn.
Äntligen kan vi börja prata om att det inte är så svart eller vitt. Och ännu viktigare: börja prata om infertilitet överhuvudtaget. För trots att det rör väldigt många människor är det fortfarande ett socialt stigma. Den som är 30+ och inte har barn tvingas stå ut med att folk tassar kring den heta magen, särskilt om man har ett förhållande. Singlarna å sin sida får brottas med den hopplösa frågan ”är det inte dags att hitta någon snart?”. Vad förväntas man svara på det?
Mitt i karusellen av Danmarksresor, hormonsprutor och känslostormar ställer sig nu heteropar, bögar och singeltjejer upp inför hela Sverige och berättar. De har tröttnat på Sveriges schizofrena hållning, politiker som parerar och allt hysch hysch. De är inga desperata galningar utan människor som helt enkelt inte kan vakna upp en dag och säga ”okej, nu slutar jag längta. Jag är väl inte ofrivilligt barnlös längre då.”
Jag är säker på att det blir en tittarsuccé – och en jobbig upplevelse för alla tvärsäkra.