”Jag är pappas sufflör”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-08
Lisa, 24, ringer pappa Claes Månsson minst en gång om dagen
Det gör inte så mycket om Claes Månsson kommer av sig på scenen.
På första raden i salongen sitter ju dottern Lisa, som är sufflör och producent för föreställningen.
De två arbetskamraternas relation är nära – både på och utanför teatern.
– Jag ringer pappa minst en gång om dagen! säger hon.
Teatersalongen är tom på folk. Utanför ingången sitter Claes Månsson i en soffa. Han har tagit paus i repetitionerna av ”Utsikt mot paradiset”, där han spelar huvudrollen. Den enda rollen förresten, det är en monolog.
Men helt ensam är han inte, med i soffan och med under repetitionerna är även Lisa Månsson – producent för föreställningen – och Claes dotter. Det är första gången de jobbar ihop, men ändå ett naturligt samarbete, enligt båda.
– Det finns ju så många fördelar. Kommunikationen blir rakare när man känner varandra. Sådant tar ju tid annars, berättar Claes.
– Ja, vi vågar säga vad vi tycker, säger Lisa.
– Jag är ju så konflikträdd, då är det mycket lättare att ha en familjemedlem att rasa emot.
– Men då slår jag tillbaka!
Många likheter
Släktskapet är påtagligt – de fyller i varandras meningar som bara två som verkligen känner varandra kan – men också i det yttre.
Lisa är inte i närheten lika lång som sin pappa, men likheterna finns där, i ögonen.
Hon berättar att det inte var någon självklarhet att hon skulle hamna i samma bransch som sin far. Men efter att ha sett musikalen ”Rent” som tonåring stod det klart, även om Lisa snart märkte att det var bakom scen hon passade bäst.
Som producent tar hon hand om det administrativa – och ser till att hennes pappa gör det han ska.
Kommer han av sig under den timmeslånga monologen är det hon som sufflerar.
Umgås ni även utanför scenen?
– Nej, vi ses inte så mycket. Utom nu, när vi jobbar ihop, säger Lisa.
– Ja, du är ju inte en sådan som kommer hem och äter middag varje vecka precis, säger Claes.
– Nej. Men varannan månad i alla fall. Men eftersom vi ändå pratar så ofta så gör det inte så mycket.
– Ja, Lisa hör alltid av sig. Hon flyttade hemifrån för tre år sedan och då trodde jag att kontakten inte skulle bli lika intensiv. Men så blev det inte, hon ringer ofta...
– Minst en gång om dagen!
– ... och bara vill prata. Det är väldigt trevligt.
Vad pratar ni om?
– Det är mycket branschsnack, om olika föreställningar – även om man inte pratar om det som jobb. Teatern är ju också vår hobby, så vi kan prata om det för att det är kul, säger Lisa.
– Och du är ju väldigt öppen med dina relationer. Frågar vad jag tycker om olika grejer: ”Är det rätt av honom och göra så eller säga så”, säger Claes.
– Ja, jag ringer ofta och frågar om råd.
Hängde på Dramaten
Lisa har tidiga minnen från teatern. Hängde på Dramaten som fyraåring, sprang i korridorerna bakom scenen. Hemma var det middagar med kända skådisar, som Johan Ulvesson och Torsten Flinck. Men hon tänkte inte så mycket på att hennes pappa var känd.
– Nej, det har ju varit med mig hela livet. Men lärarna i skolan kunde tycka att det var häftigt. Och när jag gick på teatergymnasiet kunde det bli lite ”tro inte att du är något bara för att...”. Men annars har det mest varit kul.
– Men jag har aldrig varit intresserad av den typen av humor som pappa har gjort. Som Stefan och Krister. Jag är inget buskis-fan, det är SÅ tråkigt. Då har jag gillat musikalerna mer.
– Fördelarna har varit att jag har träffat folk. Jag var inne i branschen från början. Men jag har aldrig använt det för att få jobb. Jag har litat på min egen förmåga.