”Min pappa visste inte att jag fanns”

Åsa Passanisi

Adopterade Kajsa Skafte, 23, lyckades hitta sin biologiska familj i Colombia

Regnet öser ner över förorten Suba i Bogotá, Colombia.

Mannen som öppnar dörren är nyvaken. Utanför står hans vuxna dotter.

En dotter han inte visste fanns.

Ett fruset ögonblick, en scen ur en film. Så beskriver 23-åriga Kajsa Skafte första mötet med sin biologiska pappa.

– Jag stod i kylan under ett paraply och huttrade. Han öppnade i bara kalsonger, säger hon och ler.

Hon visar mig en bild och likheten är slående.

Ändå tog det tid innan hennes pappa förstod.

– Han visste ju inte att han hade en dotter! Under graviditeten tvingades min mamma rymma från pappa, så han fick aldrig veta.

Det har gått två år sen Kajsa träffade sin pappa för första gången. I dag har de en nära kontakt.

Växte upp i Norrtälje

Men vi börjar från början. Kajsa visar mig bilder, adoptionsbevis och brev. Hösten 1986 adopterades hon av familjen Skafte.

Hon fick växa upp på landet utanför Norrtälje tillsammans med två bröder, som också är adopterade.

– Jag hade en bra och trygg barndom, bland kor och hästar.

Mina föräldrar har alltid pratat om Colombia med mig, om att jag är adopterad och blev lämnad på Los Pisingos barnhem i Bogotá för att min biologiska mamma Claribel inte kunde ta hand om mig.

Trots att Kajsa hade det bra, fantiserade hon ofta om sin biologiska familj.

Vem var hon lik? Hade hon syskon? och varför kunde hennes mamma inte behålla henne?

– Jag har aldrig sörjt eller haft någon riktigt identitetskris. Men jag tror att alla adopterade någon gång funderar över sitt förflutna och ifrågasätter varför de hamnat just där de är, säger hon.

Sökte sina rötter

Tankarna, bilderna och fantasierna kring den biologiska familjen växte i takt med att Kajsa blev äldre – och i tonåren började hon känna en längtan efter att ta reda på mer om sig själv.

– Efter gymnasiet, våren 2005 bestämde jag mig för att söka mina rötter. Det var liksom dags då. Jag var redo.

Genom Adoptivcentrum fick Kajsa kontakt med advokaten Alvaro i Bogotá. Han åtog sig att söka på plats.

– Den enda information som fanns om mig var min mammas namn Caribel, och att jag adopterades ifrån barnhemmet Los Pisingos.

Efter ett par månader hörde Adoptivcentrum av sig – Kajsa fick veta att advokaten hade hittat hennes mamma och tre halvsyskon.

– Den dagen glömmer jag aldrig. Jag fick en pärm med foton och massa information. Jag satt en hel kväll och bara stirrade på bilderna. Min mamma, mina syskon… det var jättekonstigt, fortsätter Kajsa och visar mig pärmen.

Mamman står på en gata i Bogotá, vinden drar i hennes hår, syskonen ler in i kameran.

– Min mamma och pappa hade bara en kort fling. Det var tydligen ett stort familjedrama.

Mamma hade två barn när hon träffade min pappa och blev gravid med mig. De andra barnens pappa kom tillbaka och tvingade henne att göra sig av med mig.

Sedan fick hon ännu ett barn med den första mannen.

Kajsa rycker på axlarna och fortsätter:

– Jag känner ingen besvikelse alls. Många kvinnor i Colombia är beroende av att en man försörjer dem. Så har det varit för min mamma. Jag kan aldrig döma henne, hon hade inget val. Hon gjorde det bästa hon kunde, för mig.

Sommaren 2006 började Kajsa och hennes syskon att brevväxla med varandra. Kajsa visar mig det första brevet från lillasyster Andrea. Hon skriver: Till min syster som jag älskar men aldrig fått lära känna.

– Att åka till Colombia blev ett självklart ”nästa steg”. Mina syskon och min mamma ville träffa mig, det blev så tydligt i våra brev att vi behövde ses.

Spår efter pappa

I april 2007 reste Kajsa till Bogotá. Advokaten Alvaro hade fortfarande inte lyckats spåra hennes pappa, och hon var tveksam till att det skulle gå att hitta honom. Det enda Kajsa visste var pappans namn; Edgar.

– Min mamma kunde inte heller hjälpa oss, hon visste ju inte så mycket om pappa. Deras kärlekshistoria var över på ett par månader, sen sågs de aldrig mer.

Men att hitta pappan visade sig inte vara så svårt alls, när Kajsa väl fanns på plats i Bogotá.

– Så snart jag landade tog jag kontakt med advokaten för att höra hur det gick med sökandet efter pappa. Ett par dagar senare hörde han av sig och berättade att han fått tag i min pappas hemadress och att vi kunde åka dit.

Varför advokaten misslyckats i sitt sökande tidigare vet inte Kajsa – men nu stod hon plötsligt inför faktum. Det fanns en pappa, hon visste var och redan nästa dag var hon på väg.

– Det var nästan lite chockartat, jag hade inte hunnit förbereda mig alls. Mamma och mina syskon hade jag ju känt till ett tag och kommunicerat med. Mötet med pappa blev ”pang på”.

Hon återgår i minnet till den där stunden då han öppnar dörren, nyvaken, klockan sex på morgonen. Ett fruset ögonblick, en scen ur en film.

– Först stirrade han bara. Det tog kanske en timme innan han förstod. Han hade inte träffat mamma på 22 år och hade först svårt att minnas. Sen skrattade han och grät, tog i mig, tittade på mina öron, för dom ser ut som hans. Det enda han fick ur sig var ”...det är inte sant, det är inte sant!”.

Möttes av kärlek

Kajsa stannade i Colombia i två månader. Hon umgicks med sina syskon, med sin mamma, pappa och andra släktingar. Överallt möttes hon av kärlek och värme.

– Min bror och jag gjorde likadana tatueringar, han skrev ”syster” i sin och jag skrev ”bror” i min.

Kajsa ruskar leende på huvudet.

– Omtumlande, pustar hon. Och underbart…

– Men, fortsätter hon, som adopterad går det aldrig att ta igen förlorad tid eller krysta fram känslor som kanske inte finns.

Min mamma i Colombia är som en vän, min mamma i Sverige är min mamma och likadant är det med mina pappor.

Kajsa har bra kontakt med sin Colombianska familj, de skriver och ringer – och för ett drygt år sedan åkte Kajsa tillbaka med hela sin svenska familj.

– Det var viktigt för alla att träffas. Och för mig framför allt, jag är ju en del av alla. Fast på olika sätt.

Kommer du att resa tillbaka?

– Ja, absolut! Och mina syskon vill väldigt gärna besöka Sverige. De har till och med lärt sig lite svenska. (Skratt).