”Jag ringde min familj i panik men ingen svarade”

I fyra dygn levde Patricia i ovisshet – hade släkten i Haiti överlevt?

Patricia satt som vanligt uppkrupen i soffan och tittade på tv-nyheterna en kväll i januari. Plötsligt frös hon till is. En av de värsta jordbävningarna i modern tid hade drabbat hennes forna hemland.

– Jag slängde mig på telefonen och började i panik ringa runt till mina släktingar i Haiti. Men ingen svarade. Det tog fyra dagar innan jag fick reda på om min familj levde eller inte, säger hon.

Första dygnet: Den 12 januari 2010 klockan 16.53 lokal tid skakar en kraftig jordbävning Haiti. Skalvet mäter 7,8 på richterskalan och tar över 200 000 människors liv. Huvudstaden Port-au-Prince drabbas värst. Telefonnäten är utslagna och elavbrott mörklägger gatorna.

Överallt irrar haitier runt i ruinerna och letar efter sina anhöriga. Ur rasmassorna hörs kvidande rop på hjälp från människor som sitter fast.

I Malmö sitter Patricia L. Mellin, 50, i tv-soffan och tittar på CNN-nyheterna tillsammans med sin kille. När nyheten om jordbävningen basuneras ut känner hon paniken välla fram.

– Ingen av mina släktingar svarade i telefonen. Inte ens de som bor i USA, eftersom de själva satt och ringde till Haiti. Jag höll på att bli tokig, säger Patricia.

Ville hjälpa till på plats

Nu har det gått fem månader sedan katastrofen. Patricia lutar sig tillbaka i den stora soffan i Malmölägenheten, vackert belägen i Västra hamnen med utsikt över Öresund. Hon tillbringar mycket tid här hos sin kille Mats, men har kvar sitt eget hus i Mölndal, strax utanför Göteborg. Där finns också sönerna Charles, 19, och Amir, 25.

– Både mina söner och jag ville hjälpa till på plats efter jordbävningen. Men hjälporganisationerna har ju sina regler. Man måste ha en viss utbildning för att få jobba i krissituationer.

I stället ägnade sig Patricia åt att ringa, sms:a och mejla i princip dygnet runt i jakten på livstecken från sina släktingar i Port-au-Prince.

Mostrar och kusiner i Haiti

– Ovissheten var jobbigast. Känslorna pendlade fram och tillbaka. Ena stunden fungerade jag normalt, andra stunden grät jag bara.

Hon har nära till skratt. Men de bruna ögonen avslöjar också ett allvar. När Patricia var 19 år kom hon till sin morbror i Sverige. Då hade hon varken mamma eller pappa kvar i Haiti. Hennes mamma dog när Patricia var elva år och pappan lämnade Haiti för USA när hon var tre. Kvar i Haiti har hon sina mostrar och flera kusiner.

Andra dygnet: Situationen i Haiti är kaotisk. President René Préval vädjar till omvärlden om hjälp. Landet är i stort behov av medicinsk hjälp, och det är livsviktigt att den kommer fram i tid.

Flera sjukhus har rasat samman och det finns alldeles för få hjälporganisationer på plats. Dödsoffer staplas längs gatorna. Människor hjälps åt med att försöka gräva fram dem som har fastnat i rasmassorna.

Hemma hos Patricia fortsätter telefonen och datorn att gå varma. Hon har fortfarande inte fått kontakt med sina anhöriga. Oron växer för varje minut som går. Hon sitter klistrad framför tv:n och växlar mellan nyhetssändningarna. I knät har Patricia sin laptop där hon skriver blogginlägg och är aktiv i sociala medier som Facebook, Twitter, Myspace och MSN.

– Jag sov knappt och kunde inte äta. Jag fick fruktansvärda skuldkänslor för att jag har det bra här och de är där. Det kom upp en massa tankar om varför jag inte hade ringt oftare och hälsat på mer.

Målade upp skäckscenario

När Patricia försökte sova snurrade bilder i huvudet av alla som dött, förlorat sina hem och ägodelar och inte vågade vara utomhus av rädsla för våld och kriminalitet. Hennes eget liv kändes futtigt och meningslöst.

– Varför skulle jag gå och lägga mig? Mats höll på att bli galen. Han skrev ut artiklar om vad som kan hända om man inte äter och sover ordentligt. Men det hjälpte inte. Jag levde i min egen värld då.

Telefonräkningen blev så hög efter krisdagarna att hon fick övertala telefonbolaget om rabatt. Räkningar var sådant hon inte ägnade en sekunds tanke just då.

Tredje dygnet: Våldet ökar i svårt drabbade Port-au-Prince. Hjälpsändningarna räcker inte till alla och det är en hård kamp om den mat som når fram. Beväpnade gäng härjar på gatorna för att komma över pengar och mat. Haitis president liknar tillståndet vid en krigssituation.

Mat, medicin och sjukvårdsutrustning börjar anlända till Haiti i allt större omfattning. Men den krossade infrastrukturen gör det svårt att få ut maten till de drabbade.

Provisoriska tält har satts upp för att ersätta de förstörda sjukhusen. Skadade får ligga i värmen och såren blir infekterade. Hemska bilder av öppna sår där det krälar larver strömmar ut i världens medier.

Räddningsarbetare och privatpersoner kämpar för att gräva fram människor ur rasmassorna. En av dem som räddas är 16 månader gamla Winnie Tilin som har varit fast i 69 timmar.

Patricia har inte fått några livstecken från familjen och känner sig alltmer desperat och maktlös. Hon målar upp det ena skräckscenariot värre än det andra av vad de kan ha råkat ut för.

Skrev positivt i bloggen

Som tur är får Patricia börja jobba med översättningar från kreol till svenska för SVT:s nyheter. Det hjälper henne att skingra tankarna för en stund.

– Det var så skönt att känna att jag gjorde någon nytta. Det mildrade skuldkänslorna lite.

Patricias privata blogg handlade nu uteslutande om Haiti. Hon skrev inlägg efter inlägg.

– Som en motvikt till allt hemskt som hände i Haiti skrev jag positiva saker om landet också. Som musiken, dansen och kreativiteten. Om jag bara hade skrivit om katastrofen skulle jag grävt ner mig totalt. Jag ville ge en känsla av hopp.

Fjärde dygnet: Grävmaskiner röjer undan döda människokroppar och rasmassor som aldrig verkar ta slut. Världens olika insamlingar börjar komma i gång ordentligt. Bland annat har Röda korset fått in 2, 6 miljoner kronor. De flesta bidragen kommer in via SMS. USA:s president beslutar att sätta 900 miljoner dollar åt sidan för en av de största hjälpinsatserna i vår moderna historia.

Utan hem – men vid liv

Hamnen i Port-au-Prince som skadats kraftigt sätts åter i drift. Det extrema trycket av biståndsfartyg blir lägre på huvudstadens flygplats.

Upp mot 1,5 miljoner haitier är hemlösa efter skalvet. Många bor nu på enklast möjliga sätt, utan sanitära resurser. Rädslan för epidemier och sjukdomar är stor.

Efter fyra mardrömsdygn får Patricia äntligen svaret hon har väntat på. Hon får tag på sin morbror i USA på fredagsnatten. Han har precis pratat med släktingarna i Haiti. De har förlorat sina hem – men alla lever.

– Jag blev så lättad! Men samtidigt var det lite blandade känslor, för hur skulle de klara sig nu?

Hennes mostrar är nära Patricia i ålder och hon ser på dem som systrar. Varken de eller Patricias kusiner skadade sig alls. Mirakulöst nog.

– De förstod i tid vad som var på gång och gick ut ur sina hus. Men mentalt har de inte mått så bra. De trodde att det var början på jordens undergång.

”Mitt barndomshem är förstört”

Den första månaden efter jordbävningen bodde hennes släktingar i tält, bilar och garage. Men när risken för efterskalv avtog kunde de flytta in i sina halvförstörda hus igen. De har kvar sina jobb och kämpar på så gått de kan i ett fattigt Haiti som försöker komma på fötter igen.

– Mitt barndomshem är helt förstört. När jag fick veta det var det som att förlora alla minnen därifrån. Men då bloggade jag mycket om min hund, mamma, pappa och hur jag hade det som barn. Det kändes som att jag fick tillbaka lite av min identitet då.

Patricia har släkt över hela världen och hon har kommit närmare många av dem efter jordbävningen.

– Vi har hittat tillbaka till varandra och pratar om en stor släktträff. Jag har jättenära kontakt med mina barndomsvänner nu också, det hade jag inte före jordbävningen.

Jobbar med Haitifrågor

Nu sover Patricia på nätterna igen. Hon har inte varit där efter jordbävningen, men Patricia har långt ifrån släppt taget om sitt älskade Haiti.

– Jag vill resa dit när jag vet att jag kan göra nytta, och inte bara konstatera att de har det svårt nu. Det vet jag redan.

Patricia arbetar med Haitifrågor som konsult och just nu planerar hon att delta i flera olika biståndsprojekt.

– Jag vill hjälpa till att bygga upp landet igen. Det första de behöver hjälp med nu är det sanitära. Sen behöver de hjälp att hantera den psykiska stressen. Men haitier är ett starkt folk och de kommer klara det här också.