”Äntligen jämlika – tyvärr på de tråkigaste planen”

Terri Eriksson om diskriminering, baby-blues och ful kropp

helskärm

Finns det några dåliga sidor med jämställdhet?

Inte om du frågar mig, men visst är det intressant med alla oväntade bieffekter av ett mer jämställt föräldraskap.

Ta till exempel nyheten att ”gravida” män går upp drygt sex sympatikilon.

Jag gissar att det är ett relativt nytt fenomen, något som inte direkt förekom på 50-talet när den blivande fadern varken var med på MVC-undersökningar eller förlossningen utan mest satt i öronlappsfåtöljen och myste för sig själv för att han skulle bli far. (Oh yes – här vräker jag på med fördomar om 50-talet!)

Jag har även hört att det inte är helt ovanligt att blivande fäder börjar må sympati-illa, drabbas av cravings och får ont i ryggen; kanske det sistnämnda har med den nya viktökningen att göra.

Var tjugonde pappa drabbas också av förlossningsdepression eller Baby Blues, något man tidigare trodde berodde på mammans hormoner. Tydligen inte, eller så har engagerade pappor också en massa gravidhormoner.

Och sedan man på Island införde den tredelade föräldraförsäkringsmodellen – tre månader till mamman, tre månader till pappan samt tre månader att dela på – så har de flesta pappor tagit ut minst tre månader, ofta mer.

Men den reformen har plötsligt lett till att även unga män får frågor på anställningsintervjun om de tänker skaffa barn.

Frågan är vilka de isländska företagen vill anställa. Om både unga män och kvinnor går bort och man helst inte vill anställa folk nära pensionsålder verkar det bara vara 40-55-åringar kvar. Lycka till!

(För övrigt börjar jämställdheten även göra sitt intåg i den undre välden. I januari i år rapporterade tidningen Metro om att polisens avlyssning av ett par knarkkurirer gav en inblick i hur svårt det var att kombinera rollen som droghandlare, yrkesman och småbarnspappa. Hemliga möten sköts gång på gång upp efter problem med barnpassning, hämtning på dagis eller VAB.

Jag vet inte om man ska skratta eller gråta när jag läser sånt. Skönt att höra att papporna prioriterar dagishämtning framför knarkhandeln – men kan de inte sluta sälja amfetamin helt och hållet istället?)

Diskriminering, baby-blues och ful kropp. Välkommen till morsornas värld, pappor!

Nu är vi äntligen jämlika. Tyvärr på de tråkigaste planen.

Jag skulle hellre vilja ha lika hög lön som min man än att han fick bukfetma.