– Var försiktig med begreppet 'övergrepp'
Publicerad 2011-08-15
Daniel Pernikliski: ”Så länge tyskarna inte slickar medarbetarna på halsen kan det inte vara ett jätteproblem”
I ganska tidig tjugoårsålder minns jag att det började förekomma en del kindpussande inom bekantskapskretsen.
”Ånej, vafan, inte här också”, kommer jag ihåg att jag tänkte.
Vänner hade börjat plugga och bo utomlands och tog med sig nya seder hem.
Det var trixigt nog redan som det var, tyckte jag.
Att man i möten med människor tvingades fundera ut vilka man kände tillräckligt väl för att krama och vilka man bara borde räcka handen.
Och då är själva kramen ändå väldigt enkel.
Hela problematiken består i huruvida den ska äga rum eller inte.
Tillvägagångssätten är inte så många att det blir förvirrande.
Kindpussarna däremot är en hel vetenskap. En, två, tre, eller fem (existerar fyra?).
Och vilken sida ska man börja med?
En vän som pluggade i Frankrike under något år berättade att det fanns en tillgivenhetsskillnad mellan tre och fem pussar. Om man hade ett nära band skulle det vara fem, och de som bara fick tre när de borde ha fått fem blev lite stötta.
Allvarligt talat, hur svårt vill man göra det för sig?
Tyskarna har fått nog och trycker upp skyltar där det står ”puss, puss – nej tack”, som de kan sätta upp på sina arbetsplatser.
Ett stort antal kvinnor har bett om stöd, enligt DN därför att ”de misstänker att männen använder den tillsynes oskyldiga kindpussen för att komma i fysisk närkontakt, ett övergrepp som inte minst drabbar kvinnor i yrkeslivet”.
Kindpussarna är onekligen förvirrande, det går inte att komma ifrån.
Företeelsen borde komma med tydliga instruktioner för hur det hela ska gå till.
Men alltså… (djupt andetag), så länge tyskarna nu inte slickar sina medarbetare på halsen eller i öronen när de hälsar, kan det inte vara ett jätteproblem.
Om det ska finnas något som helst värde kvar i ordet ”övergrepp” måste det användas med viss försiktighet.