Jag hade inte räknat med monstret

Kärlek och respekt.

Så löd den enkla koden till familjelyckan. Innan jag själv fick barn. Jag hade inte räknat med ­Monstret.

Hjärtat rusar. Ögonen håller på att skjutas ut ur sina hålor. Jag vill slå. Jag vill utnyttja en ångerrätt som inte finns och reklamera min familj. Jag vill skrika. Bara för att få ett slut på skriket.

Min dotter är plötsligt Diana i ”V”. Utan mask. Vidöppen käft, ­våta ögon och ett väsande skrikljud ­utan slut.

Mitt grepp runt hennes armar är lite för hårt:

– Vad fan ÄR det? Säg nu vad det ÄR!

Tova är fyra veckor gammal.

Hon är tre äpplen hög, kan inte hålla sitt eget huvud uppe och ­fattar i stort sett ingenting. Jag såg ­inte det. Jag såg Monstret.

Det var första gången och genast kom skammen. Chocken. Var kommer all denna ilska ifrån? Hur kan jag bli så fruktansvärt arg på mitt eget barn?

Framför tv-nyheternas vidrigheter behärskar jag mig. På gatorna kan jag stänga av idioterna, blunda. Men när personen jag älskar högst över allt annat mat- och klädvägrar, ritar på väggen eller kastar gröt – pang!

Explosionen.

Masken faller av.

Då ser Tova också Monstret. Hon ser det i mig. Hon ser hur ett fräsande odjur med hårda nypor och hög röst tagit över den där trevliga famnen som en gång var pappas. Hon undrar säkert också.

Kärlek och respekt. Ska det vara så jävla svårt?

Björn Solfors