"Min inre sexåring är asförbannad på Lego"

Pernilla Ericson

Wendelas Pernilla Ericson skriver om det nya tjejlegot

Jag skriver inte den här texten i egenskap av redaktör.
Jag skriver den inte ens i egenskap av journalist.
Jag skriver den i egenskap av legokonsument.
För mitt sexåriga jag sätter sig rätt upp i stolen vid åsynen av Legos nya tjejsortiment.
Världen är inte enkel när du är liten. Att få vara med eller inte få vara med. Att passa in och stängas ute.
Mitt rum och min lek var min frizon.
En korg av tusentals legobitar var en värld av möjligheter. Jag byggde borgar, hus och skepp.
Mest älskad av mina figurer var den kvinnliga piraten. Hon såg exakt ut som de andra små gula gubbarna, utöver en röd mun och att det stack fram två ettrigt röda flätor under kaptensmössan.
Hon svingade sin värja och tillsammans avrättade vi landkrabbor, intog öar (soffkuddarna) och äntrade fiendens skepp.
Det fanns en omöjlig kärlekshistoria mellan henne och den blå kaptenen. En smurf, som letat sig ner i min legokorg.
Då och då seglade hon ut i rymden, när skeppet plötsligt fick vingar.
Det fanns inga gränser för min fantasi.
Jag tittar på Legos nya sortiment för flickor, och allt jag ser är begränsningar.
Legoflickan sitter framför en spegel och kammar sitt långa hår. Hennes sminkbord pryds av makeup och parfymflaskor.
Hennes lika pinnsmala vänner bakar cupcakes.
Min inre sexåring försöker mana fram bilden av de alternativa lekarna detta skulle kunna bjuda in till. Och misslyckas.
Lego hävdar att deras undersökning visar att deras kunder vill ha "realistiska" figurer. Hur jag än tittar så ser jag rosaglittriga och sockersöta figurer. Pinnsmala armar, svallande hår och långa ögonfransar, som stöpt efter modevärldens alla önskemål om det perfekta. Är det realistiskt?
Det är perfekta små varelser helt utan den attityd som rosaglittriga Svt-karaktären Grynet bjöd på. Deras motpol – pojkleksakerna – är mörka, tuffa och hårda, rustade för strid.
PO Tidholm kritiserade Legos tjejsatsning i DN (5/3) och både hånas och ifrågasätts i kommentarsfältet. "Vad är det för fel på att pojkar är pojkar och flickor är flickor?". När jag kritiserar Legos nya grepp på Twitter skriker någon "censur!".
Men är inte en kvinnlig hjältefigur fortfarande en kvinna? Den enda – och viktiga – skillnaden är att hon inte bedöms utifrån hur hon ser ut, utan vad hon gör, när fokus inte läggs på hennes utseende.
Tids nog blir sexåringen i rummet bombarderad av bikiniannonser, kosmetikatips och Hollywood-ideal som är omöjliga att leva upp till. Är det verkligen censur att som småbarnsförälder välja att inte börja redan nu?
Lego, jag önskar mig legoflickor som astronauter, som driver detektivbyrå, som erövrar världen. Tänkte ni någonsin i de banorna?
Nej visst ja, jag glömde att ni bara vill tjäna pengar. På att utnyttja redan intjatade stereotyper om vad en flicka måste vara för att duga. Och inte vara.