”Barnlängtan blev till en besatthet”

Ramona försökte bli gravid i 16 år – men valde sedan kärleken

TJÖRN. Först när Ramona

Fransson lade ner sin längtan

efter barn kände hon sig som en hel kvinna.

Och kärleken till maken växte sig starkare än någonsin.

– Det finns ingen rättvisa i världen. Man ska försöka och kämpa, men vara beredd på att det kanske inte blir som man vill.

Mellan 20 och 36 års ålder försökte författarinnan Ramona Fransson att bli med barn. Hon genomlevde missfall, plågsamma hormonbehandlingar och misslyckade provrörsbefruktningar.

Maken stod pall

Första förhållandet gick åt skogen, och nära på det andra också. Men Thommy, livskamraten sedan 21 år, finns kvar vid hennes sida.

Panoramavyn från verandan på Tjörn är smärtsamt vacker. Med havet i blickfång njuter de av tystnaden, lugnet och varandra. Livet har fått andra värden än att se små barn växa upp.

– Vi reser mycket. Och tar hand om varandra. Få människor klarar nog att umgås så tätt som vi, säger Ramona och ler.

Trodde på ett lyckligt slut

När hon började skriva sin självbiografiska bok om barnlöshet: ”Älskling, vi blir inte med barn”, var det med sikte på ett lyckligt slut. Bokens sista sidor skulle självklart beskriva lyckan då hon och maken äntligen blivit föräldrar.

Vid första provrörsförsöket var de övertygade om att det skulle bli barn.

Så blev det inte. Båda utreddes grundligt, ytterligare en provrörsbefruktning gjordes och Thommy fick äta testosteron för att få bättre spermiekvalitet.

– Jag blev som en kanin, det enda jag ville var att göka. Man kan skratta åt det nu, men då var det inte så kul, säger Thommy.

Ramonas barnlängtan hade växt till en besatthet som förde dem allt längre ifrån varandra.

– Vart jag än vände mig såg jag bara barn, barnvagnar och gravida kvinnor.

Till slut fick Thommy nog. Han bokade in ett besök hos en psykolog i stället för ytterligare ett försök med hormonbehandling.

Vräkte ur sig sin sorg

Psykologen och Thommy lyssnade på Ramona som vräkte ur sig sin sorg, vrede och frustration under säkert femton minuter. Sedan var det Thommys tur.

– Det var första gången jag verkligen lyssnade, säger Ramona. Han fick prata till punkt, och då förstod jag: Om jag skulle lyckas bli med barn till priset av att förlora honom, då var det ingen mening. Det var ju honom jag älskade!

Ramona ser kärleksfullt på Thommy, som minns:

– Ja, du blev en helt ny människa. Du fick livskraft igen. Det gick på en kvart. Jag tror jag sa något i stil med: ”Du ser mig bara som en avelstjur. När jag har gjort mitt behövs jag inte längre.”

Ramona nickar. Hon minns också hur nära det var att de gick skilda vägar på grund av en barnlängtan som från början sprang ur kärlek, men som till slut enbart handlade om fertilitetskurvor, hormonsprejer och spermadonation.

Fann varandra igen

– Hela livet gick ut på att älska efter en termometer.

Först när de båda accepterade att det förmodligen inte skulle bli något barn kunde de hitta tillbaks till kärleken.

Vad hände med relationen efter att ni tagit beslutet att lägga ner?

– Då blev det en relation igen. Vi blev åter man och kvinna, inte något medicinskt projekt. Det var så befriande.