Erika kom aldrig hem igen

 Året var 1979 och elvaåriga Erika bodde med sin mamma Anita och sin fem år äldre syster Maria i Ockelbo. Pappa Benny Lööv var pianist och turnerade 250 dagar om året.

– Vi hade kommit hem från en turné mitt i natten. På telefonsvararen hade jag fått meddelande från min före detta fru Anita som sa att Erika var borta och hon undrade om hon var hos mig. Jag satte mig i bilen och åkte dit med en gång, berättar Benny.

När Benny kom fram vid sextiden på morgonen var det full uppståndelse.

– Det var en fruktansvärd stämning. Alla grät. Hon hade suttit och lekt ladugård med kottar på stentrappan till uthuset och Anita hade ropat att hon skulle komma att äta. Erika kom aldrig, berättar Benny.

– I en månad visste vi inte vad som hade hänt. Ovetskapen var det värsta. Vi förstod att hon nog var död men vi hade ingen aning om vad som hänt. En man i 60-årsåldern med fru och barn som bodde i lägenheten längst ned i huset hördes också. Polisen har senare sagt att de från första stund förstod att det var han. Men de hade inga bevis och kunde därför inte säga någonting till oss, berättar Benny.

Mannen bedömdes efter psykundersökning som fullt frisk och fick tio års fängelse.

När jag såg honom vid rättegången ville jag bara slå ned honom. Jag var så hatisk. Än idag minns Benny mannens ord i detalj.

– Han hade dragit in henne i lägenheten, tagit stryptag och slagit hennes huvud i en stenmur. Hon kissade på sig när hon dog. Sedan lämpade han av hennes kropp i skogen. Han sa att han hade blivit arg när hon inte städat undan efter sig, säger Benny och sväljer för att kunna fortsätta prata.

Benny är mycket tagen och man märker att det fortfarande gör mycket ont att prata om händelsen.

– Jag är glad att vi hittade hennes kropp. Men när jag står vid graven kan jag inte acceptera att hon ligger där. Efter 22 år vill jag fortfarande inte acceptera att hon är död, säger Benny och gråter tyst.

– Jag tänker ofta på henne och undrar varför hon inte fick vara med? Jag undrar hur hon hade sett ut och vad det hade blivit av henne. Jag har en bild på henne som är tagen strax innan. Den bär jag med mig vart jag än går. Jag är inte religiös men jag hoppas att jag någon gång kommer att få träffa henne igen.

– Tänk om han ringer på dörren

 En kväll i november 1993 gick Svante Söderlund, 29, på svartklubben Tritnaha i Hammarbyhamnen. En vakt såg honom utanför klubben vid halvsextiden på morgonen. Där tar alla spår slut.

– Det känns fruktansvärt att inte veta vad som hände honom, säger förra flickvännen Pia Zetterlund.

Pia Zetterlund och Svante Söderlund hade varit ett par i fem år och pratade om att flytta ihop.

– Jag var och hälsade på mina föräldrar i Värmland den helgen och Svante gick med några kompisar på krogen Riche. Efteråt gick han ensam vidare till svartklubben Tritnaha. Det har vi fått reda på genom att vi åkte dit och visade ett foto och en vakt kände igen honom, säger Pia, idag 33 år.

– Vi skulle pratas vid på telefon under helgen och jag ringde men fick inget svar. Jag pratade in meddelanden till en människa som inte levde. Utanför hans lägenhet stod bilen stod kvar, insnöad. Han skulle ha jobbat under helgen och han körde alltid till jobbet så då förstod jag att någonting hänt, berättar hon.

Pias resa till föräldrarna bestämdes väldigt hastigt.

– Jag minns att Svante sa: ”Vad synd, jag hade tänkt att vi skulle hitta på något”. Det har jag tänkt mycket på. Hade jag bara inte åkt hade han kanske levt idag, säger Pia. I början grät jag inte så mycket. Jag hade bara känslan av att jag måste handla, jag måste agera snabbt. För jag hade ju förhoppningar om att han bara blivit inlåst någonstans, berättar Pia.

Det faktum att man fortfarande inte hittat någon kropp ger upphov till många funderingar.

– Tänk om han plötsligt en dag ringer på dörren. Vad händer då? Idag har jag ju en ny man och vi har ett barn ihop men känslorna skulle säkert finnas kvar på något sätt, det vet jag ju inte. Men samtidigt vet jag ju att det inte kommer att hända, tillägger hon.

– Det känns fruktansvärt att aldrig få veta vad som hände Svante, säger Pia.

Vad hände med finansmannen?

 Finansmannen Carl-Erik Björkegren försvann spårlöst från sin villa i nordvästra Skåne den 1 juni 1994. När hans finansimperium kraschade 1991 hade han skulder på 1,2 miljarder kronor. Vid tiden för försvinnandet var Björkegren på väg till Stockholm för att träffa skattemyndigheterna och sin advokat Henning Sjöström. Men Björkegren kom aldrig till Stockholm.

– Plötsligt var han försvunnen, vi trodde att han dragit i väg, säger kriminalinspektör Hans Holst vid Helsingborgspolisen.

Ju mer massmedia uppmärksammade fallet, desto fler tips fick polisen in. Flera personer hörde av sig och sa att de hade sett Björkegren på olika håll i världen.

Men alla tips har kunnat avskrivas.

Carl-Erik Björkegrens försvinnande har nu fått en annan rubricering och klassas som misstanke om mord.

Polisen tror att Björkegrens butler kan ha något med saken att göra. Björkegren hade anställt butlern ett halvår tidigare och senare utredningar visade att mannen var en sol- och vårare med trassliga ekonomiska affärer. Efter polisförhöret, där butlern hävdade sin oskuld, försvann mannen. Hans Holst har dock lyckats lokalisera honom men kan inte begära mannen utlämnad eftersom det inte finns några misstankar mot honom. Polisen vet inte vad som har hänt, om det handlar om dråp. Eller om det handlar om överlagt mord. Det enda Holst är säker på är att butlern inte talat sanning.

Anders Gustafsson