”Jag grät till Seinfeld”

helskärm

Kvinnor spenderar 1,3 år av sitt liv med att gråta.

Med tanke på hur vanligt det är med tårar kan man bli förvånad över hur sällan man ser en kompis eller nära anhörig gråta och vilket tafatt stämning det blir varje gång någon börjar snyfta på jobbet. Ett sånt utbrott följs nästan alltid av pinsam tystnad alternativt fåfänga försök att lätta upp stämningen med ”Det ordnar sig nog ska du se!” eller – ännu värre – försök att skämta bort det hela.

Statistiskt sett borde jag gråta drygt två timmar i veckan till en följd av snyftare, bråk med min partner, förlust av en käresta, trötthet eller dåliga nyheter.

Det gör jag inte. Jag gråter mer sällan än så. Möjligtvis avverkade jag de flesta tårar som ska spillas under en genomsnittlig livstid under graviditeten. Då grät jag över allt från Seinfeld till barnen i Palestina. Under den värsta perioden började jag snyfta så fort någon sa hejdå. Avsked kändes lite för stort och ohanterligt. Herregud, det är nästan så jag vill fixa en tidsmaskin och åka tillbaks för att slå mig själv i huvudet med en slägga.

Mer skrämmande: nuförtiden gråter jag faktiskt mest över samma saker som ligger på fem-i-topp för spädbarn.

1. Hunger.

2. Trötthet.

3. Det är den enda (för mig vettiga) formen av kommunikation. (Ni vet – orden tryter och man inte längre orkar förklara något för en idiot som ändå inte fattar. Det enda man kan uttrycka är vanmakt i form av tårar.)

4. Att jag känner mig sjuk.

Det enda som skiljer mig från ett spädbarn är att jag inte gråter över en våt och full blöja. Jag byter mina bindor innan de blir deprimerande fulla.