– Snälla, snälla, säg att vi är mer än det här

helskärm

En granne sa att den mest oestetiska situation vi människor kan befinna oss i är den när vi har sex (man kan inte alltid bara snacka väder med sina grannar). Det ser så primitivt ut.

Sveriges roligaste Johan Glans har en suverän ståupp-rutin om hur patetisk man känner sig efter en självbefläckelsestund. Lika upphetsande som allt kändes fem minuter tidigare, lika försmädligt är det efteråt. Man torkar bort, tar en dusch, sätter på sig kostym, går till jobbet och leker civiliserad med andra vuxna. Och när jag läser vad människor är ute efter på Victoria Milan tänker jag cyniskt: människan är ett djur.

Men okej då, man får väl acceptera att sexualdriften är stark. Men vad är det ytterligare för drift som tar sig uttryck här?

Spänningsdriften.

Mer än 40 procent på Victoria ­Milan-sajten säger att de vill ha mer spänning i sina liv. Vi klarar tydligen inte av att ha tråkigt, att känna leda. När allt är för säkert och tryggt, då förlorar det i värde.

Och till vilken nytta har vi fått denna drift? Den som är så destruktiv, som får människor att spela bort ­sina pengar, världsstjärnor att knarka bort sina röster (läs: Whitney Houston) och familjefäder eller mödrar att riskera att splittra sina familjer.

Jag känner ett par som har ett så kallat öppet förhållande. Det är väldigt sällan som de utnyttjar den friheten. Beror det på att spännings­momentet är borta? Det är nog den mest sorgliga driften vi har. Vi behöver äta, sova, fortplanta oss samt se till att allt riskerar att gå åt helvete. Tack för den, Gud.

Vi kanske skulle ha mer konkreta dagliga hot som gjorde vardagen lite mer spännande?

Varför inte plantera in vargar och björnar i våra tätorter, sätta en lägsta hastighet på 120 på samtliga gator och ­byta ut lördags­kvällens TP-spel mot rysk roulette?

Mycket kan man säga men tristess och leda skulle knappast vara ­något problem längre. Vem skulle, efter en dag i skräck, krypa ner i sängen, sätta på datorn och känna: ”Om man skulle gå in på Victoria Milan och leva lite ­farligt?”

Vi är patetiska, det är synd om oss, ­våra liv går inte ihop. Inget nytt under solen.

Men när jag ser reklamskyltarna på busshållplatserna med uppmaningen ”Gör livet levande – ha en affär!”, då tittar jag runt på människorna omkring mig och ber, till någon jag inte tror på: Snälla, snälla, säg att vi är mer än det här.

Petra Mede