”Barnen skriker inte för att jävlas”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-10-06
Läs Malin Wollins krönika
Om jag skulle göra en lista över vad jag stör mig mest på ombord på tåg skulle barn, hur skrikiga de än må vara, komma sist.
Nej, de skulle inte finnas med. Jag störs inte av barn.
Här är min lista;
SJ’s toaletter som alltid stinker PISS från en stor pöl av PISS på golvet.
Tonåringar som låter jabasenbaådedåvaåjabaåhanba.
Sextioåriga kvinnor som tror att mobiltelefonen är en walkietalkie.
Tåg som stannar på en åker.
Personal på tåg som inte berättar varför vi just stannat på en åker.
Personal på tåg som uppmanar passagerarna att skynda sig till anslutande tåg trots att det inte var vi som valde att stanna på en åker.
Människor som äter banan i andra klass.
Människor som luktar svett i andra klass.
Människor som tar en kvart på sig att komma till rätta på sin plats genom att stå i gången så att ingen annan kan komma fram till sin plats.
Människor som tittar på Scarface på sätet snett framför så att man inte kan låta bli att titta och sedan får mardrömmar av scenen med motorsågen i duschen.
Inget barn skriker för att jävlas med någon annan.
Ingen förälder tycker att ”mitt skrikande barn får de minsann stå ut med”.
En förälder som försöker lugna ett skrikande barn svettas mer än Jimmie Åkesson i folkdräkt på torget i Rinkeby.
Hur är man funtad när man tycker att ett skrikande barn är värre än en nerpissad toalett och medresenärer som skriker?
Hur störd är man om man tycker att ett barnskrik, som ju är en del av mänsklighetens kuliss, är det värsta som kan hända?
Jag gissar att de 1500 personerna som tycker att barnskrik är sååå jobbigt inte har barn själva.
Har man barn tar man det lugnt, lutar sig tillbaka i sätet och tänker; This too shall pass samt; herregud så skönt att det inte är min unge.