”Jag har fällt många tårar – av glädje”

Emma Andersson, 30, jobbade med att bygga hus åt hemlösa i Nepal – det förändrade hennes sätt att tänka

Det är inte så här vi är vana att se Emma Andersson. För tio dagar bytte hon lyxlivet med fästmannen Henrik ”Zäta” Zetterberg i Detroit mot tältliv och husbygge åt hemlösa i Nepal. Tio dagar som förändrade hennes liv.

– Jag har upplevt känslor jag inte känt innan! säger Emma.

Från Robinson-vinnare till omtyckt programledare till hockeyfru – och nu har Emma Andersson ännu en gång letat sig till nya marker. När Söndag träffar henne har hon precis kommit tillbaka från Nepal, där hon under tio dagar jobbat med välgörenhet. Tillsammans med svägerskan Ulrika Zetterberg och biståndsorganisationen Action aid har hon byggt hus till skuldslavar. En på alla sätt oförglömlig upplevelse.

– Jag blir rörd bara jag pratar om det, säger Emma.

Hon pustar ut på hotellet i centrala Stockholm. Helt klädd i svart, med röda naglar och ett stort, glänsande smycke runt halsen. Hon visar foton från resan hon just avslutat. Och längtar tillbaka.

Lär sig uppskatta

– En sådan här resa förändrar dig inte som människa men det förändrar ens känslor. Det blir på riktigt. Vi ser så mycket på tv om svält, men det är väldigt annorlunda att åka och uppleva det på plats. Det borde fler göra. Jag har upplevt känslor jag inte känt innan. Och jag har fällt många tårar, men det har varit av glädje. Det var en så stark upplevelse, man lär sig uppskatta allt här hemma mer, berättar Emma och visar en bild på henne och några barn från byn hon jobbade i. De går hand i hand över fälten.

– Jag lärde mig några ord och en sång som barnen brukade sjunga. Så varje morgon när jag vaknade så stod de och väntade på mig utanför tältet och ville sjunga med mig!

”Sov i tält”

Kamaiya-familjerna, skuldslavarna, i Nepal har varit livegna för att kunna betala av skulder deras familjer tagit generationer tidigare. Deras enda lön för arbetet har varit mat och boende, men när de så blivit fria skulderna har de plötsligt inte ens det. De lämnas i stället hemlösa och utan möjligheter till försörjning.

– Vi byggde ett hus åt en gammal man och hans brors fru som inte hade någonstans att bo. Nu skulle de till och med få ett lås på dörren. Så annorlunda från vårt liv, berättar Emma och fortsätter:

– Vi är väldigt bortskämda här hemma, fokuserar på trams och hittar olika problem. Jag tror att alla skulle må bra av att göra en sådan här resa.

Hon betonar att det inte var någon sightseeing-tripp hon åkte på. Arbetet i byn var hårt. Biståndsarbetarna sov i tält och det var upp tidig morgon och arbete hela dagen.

– Vi jobbade tills mörkret kom och då gick jag och lade mig på en gång, jag var så trött! Det var fysiskt jobb hela tiden. Man hämtar sten och blandar cement och samtidigt tar man in så mycket, det blir väldigt mycket för både hjärna och hjärta.

– Vad som förvånade mig så var att människorna vi träffade var så lyckliga. Alla är vänner med varandra, gamla och unga, syskonen tar hand om varandra. Det är ingen fråga om någonting annat. Man hjälps åt, det kom folk från byar runt omkring och hjälpte till att bygga husen. Det fanns ingen avundsjuka.

Behandlades som gudar

För att komma till byn flög Emma och de andra biståndsarbetarna först till Nepals huvudstad Katmandu. Sedan nytt flyg i en timme. Och sedan två timmar med buss på skumpiga vägar. Emma berättar att de fick ett varmt mottagande när de kom fram.

– De behandlade oss som gudar, de är så tacksamma för att vi kommer dit. De vet inte var

Sverige ligger, de har knappt sett en världskarta. När vi kom hade det samlats människor från flera små byar i området. Vi fick ett så varmt välkomnande. De dansade och sjöng. Det var en fantastisk känsla, jag blev så rörd.

Inget rinnande vatten

Ingen i byn pratade engelska, men med hjälp av en tolk lärde Emma känna invånarna.

– Det är svårt att kommunicera, men för varje dag som vi var där så kom vi närmare varandra. De berättade om sina liv. Många vet inte ens hur gamla de är, de lever i nuet, berättar hon.

Det fanns inget rinnande vatten, el kunde bara användas en timme om dagen. När mörkret kommer är det ficklampor som gäller. Raka motsatsen till det liv Emma är van vid.

– Det är annorlunda, men jag är inte så kräsen. Jag är ju van att bo så från Robinson. Jag var glad att det fanns ett tält att gå in i, säger Emma.

Vill göra mer

Robinson, ja – det var 2004 hon blev ”Robinson-Emma” med svenska folket när hon kammade hem vinnarstatyetten i tv-tävlingen efter att ha överlevt ett gäng veckor på en tropisk ö. Efter det var hon fast i tv-rutan, som programledare för bland annat lyxlivstilsserien ”Dolce vita” och ”Emmas värld”. Men nu får tv-projekten vila ett tag – när Emma tittar i kristallkulan är det nya biståndsprojekt hon ser. Hon har redan nya planer ihop med Action aid, bland annat vill hon åka till Guatemala och Kambodja. Välgörenhet har alltid fascinerat henne – men det är först under de senaste åren hon har fått tiden som krävs.

– I USA är det väldigt populärt med välgörenhet, fast där är det ofta annorlunda. Man går på stora, flotta middagar där rika sitter och äter och skänker ett antal tusen och sedan går de hem utan att följa upp det på något sätt. Den typen av välgörenhet är jag inte intresserad av. Jag kontaktade Action aid och undersökte hur jag kunde göra för att få följa med ut och hjälpa på plats.

– Det var verkligen inte sista gången jag gör något sådant här. Herregud, man kan inte rädda världen, men man kan ju försöka en bit på vägen, säger hon.

Men först väntar resan tillbaka till Detroit och till fästmannen Henrik Zetterberg.

– Jag skulle kunna åka på nya projekt i morgon. Men jag måste ju säga hej till min kille också!

Gifter sig med Zäta i sommar

Emma och ”Zäta” blev ett par för tre år sedan och förra året flyttade de ihop i hans hus utanför Detroit. I sommar väntar det giftermål. På Emmas vänstra ringfinger glittrar förlovningsringen, ett smycke som ”Zäta” köpt på Tiffanys i New York och som enligt uppgift ska ha kostat över 100 000 kronor. Var bröllopet ska äga rum är inte klart, men Emma berättar att det blir i Sverige.

– Henrik kommer ju från Norrland och jag från södra Sverige så vi kanske möts på halva vägen! Det finns ju så många fina ställen att välja på, säger hon.

Så fungerar Action aid

Emmas resa arrangerades av den internationella biståndsorganisationen Action aid, som har bekämpat fattigdom i världen i 35 år.

Projektet kallas ”Res & bygg” och finns även i Sydafrika. Kostnaden för att resa som volontär är ungefär 43 000 kronor. Hälften av pengarna går till resa, kost och logi – resten använder Action aid för att finansiera husbyggandet. Pengarna räcker till tre hus. Volontärerna få hjälpa till att gräva, mura, blanda betong och lägga tegelstenar.

Vem som helst över 18 år får delta. För mer information om organisationen, gå in på www.actionaid.se.