Klart att en nioåring kan åka tunnelbana själv

Malin Wollin

Om barn ska utvecklas måste vi lita på dem

Häromdagen var jag i Stockholm på jobb och Joachim var hemma med sjukt barn, hon som fyller sex i oktober. När jag kom hem på kvällen visade det sig att lilla tjejen dock hade varit på dagis.

”Var det jobbigt för Astrid att följa med när du lämnade Saga?”

”Jag tog inte med henne, hon stannade hemma”

”HON GJORDE VADÅ?”

Jag kunde inte tro att det var sant, i ungefär fem sekunder. Sedan började jag tänka som en vettig människa, det vill säga inte som en mamma.

Astrid blir sex år i oktober. Hon är lugn, smart och sköter sig. Om Joachim sticker bort till dagis som ligger 300 meter bort och kommer tillbaka inom en kvart, vad är det värsta som kan hända? Att Astrid ringer upp elvahundra Hells Angels-vänner på fest? Att hon dricker upp alla mina parfymer? Kväver sig med en kudde?

Lenore Skenazy låter sin nioårige son ta tunnelbanan själv och blir hatad. Amen spänn av. Klart att en nioåring kan åka tunnelbana.

Vi lever i ett curlingsamhälle, visst gör vi det. Och i USA verkar det vara sju resor värre.

Om barn ska växa och utvecklas måste vi lita på dem, låta dem gå över gatan själva.

Jag har köpt en överdimensionerad pool som står alldeles intill altanen som en blå gapande dödsfälla. Jag har drömt mardrömmar om att jag hittar barnen flytande i det kalla vattnet. Drömmar där vi måste köpa små vita kistor och skriva dödsannonser om att vi ses i Nangiala.

Jag tänker att jag måste sitta på den där altanen hela sommaren. Att jag inte kan svara i telefonen om det ringer. Att jag inte kan gå på toaletten utan måste ha en portabel potta.

Vilka sabla dumheter. Klart att barnen ska ha en pool. Klart att jag kan gå på toa, jag kan till och med bajsa och lösa korsord. Risken är minimal att någonting händer.

Klart att en nioåring kan åka tunnelbana själv.

Inte alla nioåringar, över min döda kropp att mina får, men den här nioåringen kunde.