”Jag kan inte känna ilska längre”

Sanna Sjöswärds första möte med mamman i Iran blev en stor besvikelse

När Sanna Sjöswärd var fyra år lämnade hon barnhemmet i Teheran för ett nytt liv i Sverige.

Under hela sin uppväxt drömde hon om sin biologiska mamma.

Men det första mötet blev en stor besvikelse.

”När jag var liten brukade jag dansa runt framför spegeln i stora vita ­lakan och drömma om min mamma. Jag tänkte att hon var stark och vacker, med långt hår och sammetslen ny – en riktig persisk prin­sessa. Jag drömde att jag också var något fint, något utöver det normala. För i den miljön som jag växte upp i, på Lidingö i Stockholm, kände jag mig bara konstig. Jag såg inte ut som de andra och i skolan kände jag mig utanför.

Jag kom till Sverige en kall vintermorgon 1977. Då var jag fyra år och hade bott på barnhemmet i Teheran sedan jag var tio månader. Bristen på människor att hålla fast vid under min tidiga uppväxt gjorde att jag hade enorma anknytningsproblem till mina adoptivföräldrar, speciellt min adoptivmamma. Hon kunde inte heller knyta an till mig och jag kände mig inte älskad. Jag tydde mig mest till min adoptivpappa, men han jobbade och var borta mycket.

För att överleva vardagen försvann jag in i min fantasivärld och drömmen om min riktiga mamma. I tonåren skilde sig mina adoptivföräldrar och jag tog på mig en stor del av skulden. Min pappa träffade en ny kvinna och började ta avstånd från mig. Jag flyttade runt mellan mina föräldrar och vänner.

När jag var 18 år åkte jag till USA för att jobba som au pair. Det var roligt, jag hade ett bra liv med en pojkvän som älskade mig och många vänner. Men så hittade jag en knöl under knäet. Den var stor som en pingisboll och värkte. Jag åkte hem till Sverige för att undersöka mig och en vecka före min 20-årsdag fick jag beskedet att jag hade en elakartad tumör. I tio månader fajtades jag mot cancern, jag genomgick en operation och cellgiftsbehandling. Jag lovade mig själv att om jag överlevde så skulle jag leta reda på mina rötter.

Jag tog kontakt med de iranier som jag kände och bad dem hjälpa mig. De fick kontakt med barnhemmet och lyckades få fram en bild på min mamma som publicerades i en tidning i Iran.

En dag ringde det i telefonen på Lidingö. Det var från tidnings­redaktionen i Iran och det var min mamma Sedigheh. ’Farzaneh’, sa hon, mitt iranska namn. Och vi brast båda i gråt.

Jag fick reda på att jag hade en morbror i Sverige. Min biologiska pappa var död sedan många år, jag hade två äldre systrar och min mamma levde med en ny man.

När jag skulle åka ner till Iran första gången var jag väldigt nervös. I ankomsthallen på flygplatsen möttes jag av en massa släktingar som skrek och skulle ta i mig. I 26 år hade jag burit på en naiv drömbild av hur min mamma skulle vara och förväntningarna inför det första mötet var enorma. Men hon var inte alls som jag hade tänkt mig, utan en liten, rund, svettig kvinna med löständer. Jag blev så besviken. Det var ett sådant starkt möte med så många starka känslor – och jag ville bara försvinna.

I Sverige hade jag känt ett starkt utanförskap eftersom jag såg så annorlunda ut. Här såg jag ut som alla andra, men språket och kulturen var främmande. Utanförskapet blev dubbelt. Jag åkte till Iran för att hitta hem, men när jag kom dit kändes det som om jag förlorade mig själv.

Min familj levde i ett av Teherans fattiga områden. De hade bara två fåtöljer och sov på madrasser på golvet. Under den första resan hade jag svårt att anpassa mig och betedde mig som en trotsig tonåring. Jag vägrade acceptera kvinnors villkor och alla de regler som kvinnor tvingades leva under. Kvinnorna i min familj fick inte lov att röra sig fritt och de blev förtryckta och slagna av sina män. Jag hade jättesvårt för att vara instängd och jag sa ifrån när männen slog. Efter en vecka fick jag ett utbrott. Vi var på väg i en minibuss och jag ville stanna och köpa en kebab. Men min mammas man sa nej. Jag sökte stöd från min mamma och mina systrar men fick inget. Då fick jag nog, röt till som ett ilsket lejon, öppnade och sprang därifrån.

Det viktigaste för mig när jag kom till Iran första gången var att få svar på varför jag blev bortlämnad. Men min mammas historia skilde sig helt från barnhemmets version. Hon sa att hon hade hälsat på i tre år, men att personalen på barnhemmet hade varit väldigt elaka mot henne. En dag när hon kom dit sa de att jag hade dött. Enligt barnhemmets version, hade min mamma skitit fullständigt i mig och inte kommit och hälsat på en enda gång. När jag försökte prata med min mamma om det så slingrade hon sig bara.

Efter den första resan till Iran blev jag väldigt deprimerad och det tog ett år att bearbeta intrycken. Jag väntade i fyra år innan jag åkte tillbaka. Frågan kom upp igen efter att jag träffat en man och förlovat mig. Vi pratade om giftermål och att skaffa barn, men jag kände att jag var tvungen att sluta cirkeln och försonas med min bakgrund först.

Jag hade jobbat som fotograf i två år, så jag åkte ner till Iran med kameran för att göra ett längre fotoprojekt. Före resan var jag tydlig mot min familj med hur jag ville ha det – jag ville inte att de skulle försöka gifta bort mig, jag ville inte att de skulle förvänta sig att få en massa pengar och jag måste få frihet att röra mig utan manligt sällskap. Den resan gick bättre. De gillade inte att jag åkte iväg själv och det kom fortfarande dit familjer med presenter som ville gifta bort sina söner. Men det var inte samma intensiva chockupplevelse som första gången.

När min fotobok ’Rötter/Roots’ kom ut hösten 2006 undrade min förläggare om jag ville skriva en bok om mina upplevelser. Jag hade inte alls funderat på det, men det gav mig en chans att ställa frågorna på nytt, fast på ett djupare plan. Jag åkte tillbaka till Iran, stannade i fem månader och fick äntligen chansen att intervjua min mamma.

Hon berättade att min pappa varit heroinmissbrukare. Han hade åkt in och ut ur fängelset och alla deras gemensamma pengar hade gått till droger. När han var hemma behandlade han henne väldigt illa. Mamma fick jobba på dagarna för att försörja mig och mina två äldre systrar, men vi hade knappt någon mat att äta. Jag insåg att hon blivit nedtryckt och kuvad i hela sitt liv. Och jag förstod hur fruktansvärd hennes situation hade varit när hon gav bort mig. Efter det samtalet kunde jag inte känna ilska längre, utan mest en stor sorg över hennes svåra situation.

Boken ’Min mamma är en ­persisk prinsessa’ kom ut i år på Norstedts. Jag har skrivit väldigt utlämnande om mina upplevelser och känslor kring min familj. Ingen annan kan beskriva min känsla, den äger bara jag.

Att söka mina rötter har lärt mig att det viktiga inte alltid är att få svar, utan att ställa frågorna. Vissa saker går inte att förstå, men jag har insett hur viktigt det är att förlåta dem som svikit.

Relationen till min biologiska familj präglas nu av en större förståelse från båda håll. Jag har aldrig upplevt en så stark kärlek och gemenskap som jag gör hos min familj i Iran. Jag kommer alltid att leva med två identiteter, i två länder och med två mödrar.

Sedigheh ringde för bara några dagar sedan. Hon sa att hon var sjuk, men hon lät ändå glad. Jag sa att jag tänker på henne och att hon betyder så mycket för mig.”