”Jag kan bara hålla med kärleksrådet från vår statliga siffermyndighet... ”
Publicerad 2011-06-08
Mitt relations–cv är bakvänt. Istället för att pröva sig fram som
tonåring, höll det första förhållandet i 6 år. Det andra i 6 månader, och det tredje i 6 veckor. Sedan tog den sviten ut eftersom jag tackade nej till snubben som erbjöd sig ”att vara din i 6 minuter” (höhöhö).
Det är en skitkonstig, och onödig, känsla att bli dumpad som 22–åring och tro att livet är slut och sitta där vid bardisken och köra samma ”jag har haft min chans”–depp som bordsgrannarna fast de är 30 år äldre.
Nya siffror från Statistiska Centralbyrån visar mycket riktigt att det var dömt att misslyckas, jag och min första pojkvän bockade av allt på spricklistan: För unga, för olika utbildning och för olika intressen. Han gillade inte ens hårdrock.
Nyckeln till framgång är att träffas senare i livet, helst efter 30
lyder kärleksrådet från vår statliga siffermyndighet. Och jag kan bara hålla med. Visserligen går känslor inte att styra men jag
rekommenderar ingen att binda sig för tidigt, särskilt inte med någon som man knappt har något gemensamt med mer än ”du är snygg”, ”du är också snygg”.
En 30–plussare har redan sett sig om, åkt kärlekens berg– och dalbana ett par varv och vet vad den vill ha. 30–åringen har inte tid med några flyktiga sommarkatter utan letar målmedvetet och när det blir träff kan det gå snabbt och ändå bli bra.
Om man åtminstone har passerat tonåren slipper man den där gnagande känslan av att gå miste om något, tanken på att kärleken kanske är rödare på andra sidan. Framför allt slipper man stå fullständigt handfallen och gå igenom en för tidig medelålderskris när det tar slut.