”Nu kan ingen skicka mig på sommarläger längre”

Vi har alla våra barndomstrauman. Själv är jag uppvuxen i Göteborg. Och i Göteborg seglar man. Punkt. Det är ingen som frågar om man vill. Det är ingen diskussion. Det är ett axiom.

Nu, så här i sommartid, när många barn skickas till olika läger, är jag så tacksam över att jag är vuxen. Ingen kan längre skicka mig till ett seglar­läger på Aelosön utanför Göteborg. Ingen skickar mig någonstans längre. Jag kommer att sitta på Thelins kafé på Fridhemsplan hela sommaren. Bara för att jag kan.

Jag och min bästis Lotta står på däcket på färjan som ska ta oss 30 ungar till ön. Det går stora vågor och jag börjar må lite illa. ­Lotta också. Vi är inte ­vana vid havet. Alla andra barn verkar oberörda. De är Göteborgare sedan 300 generationer tillbaka och allas föräldrar är typ skeppsredare.

De har små lätta blåvitrandiga flytvästar. Lottas och min däremot är starkt orangea med enorma solroskragar. ­Jodå, vi syns ordentligt. Vi sticker verkligen ut. På alla de sätt man inte vill sticka ut när man är 12 år.

”Okej, alla som har seglat förr, ställer sig till vänster, resten till höger.”

26 barn går till vänster.

I den segelbåt som ska bli mitt ofrivilliga hem de närmsta tio dagarna placeras jag, Lotta, Pernilla och Sara. Vi fyra som gått till höger. Varje dag ska vi ut på havet. Timme efter timme. Ju sämre väder desto mer upphetsade blir alla skeppsredarbarn. Det märkliga är att vi ska ingenstans. Vi ska bara vara i en vilt gungande farkost, skota hem, skota loss, bli sjöblöta, hänga över relingen, hela dagen. Och efter detta ska vi tillbaka till den brygga vi kom ifrån. Och allt detta i någon form av meningslös tävlingsanda. Man ska vara först från bryggan och först tillbaka.

Vi kommer faktiskt först en gång. Det beror i och för sig på att vi har vänt betydligt tidigare än de andra, men ändå. Och för en gångs skull har vi vinden precis bakom oss när vi ska in i hamn, slör kallas det visst. Pernilla ställer sig stolt i fören och ropar högt: Nu kommer vi!

Och det gör vi sannerligen. Vinden hjälper oss att med stark kraft köra rakt in i bryggan och skrapa upp ett stort hål i skrovet. Vatten rusar in. Vi har ingen gruppkänsla. Alla försöker rädda sig själva. Jag springer mot fören och sedan blundar jag (ett knep jag alltid tar till när något är läskigt) och hoppar.

Överkroppen hamnar på bryggan men benen utanför. Sakta men säkert glider jag mot det mörka vattnet. Tänk att mitt liv skulle sluta så här. På ett ställe jag inte vill vara, med människor jag inte tycker om. Där ser man.

Just då känner jag ett par starka händer som tar tag i mina galonbyxor. Jag lyfts upp av matmor. Hon tittar på mig och säger: Vad skulle du här och göra?

Jag tänker på det där nu när sommaren står för dörren. Jag tänker på varenda unge som hamnar på tennis, rid, fotboll eller seglarläger. Jag tänker förstås mest på de som inte alls vill vara där. De som inte alltid är så himla käcka.

Jag vill säga till dem att det går över. Att det kommer andra somrar. När man får göra precis vad man vill. Till och med ingenting. Och jag vill säga att det faktiskt finns fördelar med att vara vuxen.