”Min pojkvän försökte döda mig”

Evelina, 20, misshandlades fysiskt och psykiskt i sitt förhållande

Han var blyg, känslig och omtänksam – och Evelina Långström blev kär.

Men på bara ett par veckor förbyttes idyllen till ett fängelse.

helskärm

”Vi träffades genom gemensamma bekanta och blev ett par 2005. Jag var förälskad och blundade för de första varningssignalerna.

Redan efter ett par veckor började min stora kärlek visa upp helt andra och betydligt otrevligare sidor av sig själv. Han gav mig öknamn, sa att jag var ful, fet och äcklig och kom ständigt med kritiska kommentarer om vem jag umgicks med, min familj och mina intressen. Han la sig i allt och vad jag än gjorde verkade jag aldrig kunna göra honom nöjd, han lyckades ständigt hitta fel.

Min magkänsla sa att jag borde ta avstånd från honom, men jag valde att ignorera den och försökte i stället hitta ursäkter för hans beteende. Mitt självförtroende var dåligt redan när vi blev ihop – och han gjorde sitt bästa för att trycka ner mig ännu mer.

När vi varit ett par i tre månader kom det första slaget. Han var förtvivlad efteråt, bad om ursäkt och lovade att det aldrig skulle hända igen. Eftersom jag älskade min kille valde jag att acceptera hans ursäkter och lita på hans tomma löften.

Han blev min demon. Hans ord upprepades ständigt i mina tankar, även när han inte var närvarande. Jag fick höra nedlåtande kommentarer om mig själv så ofta att jag omedvetet förvandlade dem till sanningar. Det fick mig att känna mig ännu mera värdelös.

Under den här perioden rasade jag i vikt och mådde jättedåligt, både fysiskt och psykiskt. I början bodde jag hemma hos mina föräldrar, men så råkade jag i konflikt med dem och flyttade hem till min pojkvän. Då blev allt ännu värre. Han försökte vända min egen familj emot mig genom att säga att de inte älskade mig, att de i själva verket avskydde mig.

Jag fick knappt sova på nätterna. Min kille höll mig vaken med långa förhör kring vad jag gjort och vem jag träffat under dagen. Ofta höll han fast mig och tvingade mig att ha sex mot min vilja. Om jag protesterade slog han mig.

För att stå ut kopplade jag bort kroppen och sinnet. Jag tänkte att det inte var jag som blev våldtagen, jag drömde mig bort och förträngde mina minnen för att kunna hantera dem. Hur konstigt det än kan låta så vande jag mig. Misshandeln, psykningarna och våldtäkterna blev en del av min vardag.

Hans beteende var oberäkneligt. Ena stunden kunde han vara jättemysig när vi kramades, pratade och skrattade ihop. I nästa stund kunde han bli våldsam, elak och aggressiv.

Han hade ett sjukligt kontrollbehov som gjorde honom extremt svartsjuk och besatt av tanken på att styra mitt liv in i minsta detalj.

Allt från vad jag skulle ha på mig till vad jag skulle äta eller vem jag skulle få umgås med styrdes av honom. Han gjorde också slut flera gånger, men tog alltid tillbaka mig.

Jag skämdes för allt som hände mig. Det faktum att han var två år yngre än jag, gjorde att jag skämdes ännu mer. Ändå växte sakta men säkert min vilja att återta rätten till mitt eget liv.

Det var bara två av mina närmaste vänner som visste hur jag hade det. En av dem hade råkat bli vittne till när min pojkvän slog mig och den andra hade jag valt att dela några av mina erfarenheter med. Men ingen av dem hade någon aning om hur omfattande misshandeln var. I stället fungerade mina dagböcker som en ventil. Där skrev jag ner mina känslor och upplevelser.

Jag funderade mycket på hur jag skulle orka samla kraft och våga göra slut, men jag var rädd för hur han skulle reagera. Jag anförtrodde mig åt min syster. Det var en lättnad att få berätta hela historien för henne. Hon stöttade mig och uppmanade mig att polisanmäla min pojkvän, och den sista gången han gjorde slut och sedan tog mig tillbaka lovade jag mig själv att jag skulle polisanmäla honom om han slog mig igen.

Åtta dagar senare misshandlade han mig. Jag tog upp min mobil och ringde 112. Då blev han ursinnig, ryckte mobilen ur handen på mig och sparkade ner mig. Jag svimmade och vaknade igen hemma hos mina föräldrar.

I förhörsprotokollet läste jag senare att han släpat mig nerför trappan och stampat på mig. Han sa att han varit beredd att döda mig – och jag insåg hur nära det var att något mycket allvarligt hade hänt. Om jag inte hade hållit löftet till mig själv den gången skulle jag förmodligen ha tappat den sista gnutta självrespekt jag hade kvar.

Jag är glad att jag vågade polisanmäla. Min anmälan togs på allvar och jag fick jättebra kontakt med en polis som jag snabbt fick förtroende för. Han slussade mig vidare till en kvinnojour, där jag fick hjälp med terapi och stödsamtal.

Min anmälan ledde till åtal och sedan väntade rättegång. Den var enormt påfrestande, men nödvändig för att mitt ex skulle kunna dömas för sina handlingar. Jag trodde att rättegången skulle hållas innanför lyckta dörrar men fick en chock när jag kom dit och såg att hela min familj och många av mina vänner satt där. Det jobbigaste var att utsätta mina föräldrar för alla mina jobbiga erfarenheter när sanningen drogs fram i ljuset.

Min expojkvän dömdes till två års sluten ungdomsvård för misshandel och våldtäkt. Vetskapen om att han satt inlåst och att jag skulle slippa träffa honom på stan var en enorm lättnad.

I dag läser jag en medieutbildning på en folkhögskola och ska senare läsa vidare till journalist. Jag är också aktiv i en tjejjour. Jag vill bidra till att uppmärksamma våld i nära relationer, ett ämne som tas upp alldeles för lite och alltför ofta tystas ner. Många skäms för vad de utsätts för, även om det inte är deras fel. Jag skämdes också jättemycket, särskilt eftersom min kille var två år yngre. Det gjorde att det dröjde länge innan jag vågade anförtro mig till någon.

När jag träffade min nuvarande pojkvän berättade jag för honom om vad jag varit med om. Han hjälpte mig att våga konfrontera och bearbeta mitt förflutna, bland annat genom att läsa igenom förhörsmaterial och ta kontakt med en kvinnojour, där jag gått i terapi de senaste två åren. Numera är jag betydligt mer uppmärksam på signaler som tyder på att en kille kan bli våldsam och jag jobbar på att bygga upp min självkänsla. Jag har tagit tillbaka rätten över mitt eget liv och njuter av varje dag.”

Drömmer om att bli journalist

Namn: Evelina Långström.

Ålder: 20 år.

Gör: Pluggar media på folkhögskola och jobbar som servitris.

Familj: Sambo och bonusson.

Blogg: www.eviiie.blogspot.com.