”Hon inspirerade mig att söka hjälp”

Linda Lampenius om ätstörningar och kronprinsessans hjälp

Hon är nygift, stormkär, gravid – och mår bra.

Så har det inte alltid varit för violinisten Linda Lampenius Cullberg.

För två år sen led hon så svårt av sin bulimi att hon vid tre tillfällen åkte in akut på sjukhus.

– Till slut fick jag en remiss till Ätstörningskliniken. Jag hade aldrig vågat gå dit om det inte varit för prinsessan Victoria.

Linda Lampenius Cullberg, 38, sitter på Cadier Bar på Grand Hotel i Stockholm, gravid i sjunde månaden och talar om hur hon numera njuter av godis och pannkakor. Under tiden mumsar hon i sig en caesarsallad.

– Nu älskar jag min kropp, säger hon.

Så har det inte alltid varit.

Om man kan tala om en meny i fråga om ätstörningar har hon haft allt på den: anorexi, ortorexi och bulimi, i den ordningen.

Det har plågat henne sen 15 års ålder. Det är ett missbruk, men var ligger tjusningen? Det är lätt att förstå lockelsen med alkohol och narkotika, man mår toppen av det, det är därför det är beroendeframkallande.

Men självsvält (anorexi), vilken tillfredsställelse skänker det? Och svår träningsnarkomani i kombination med en sjukligt strikt och knapp kosthållning (ortorexi), eller bulimi (att hetsäta och spy i en ond cirkel), varför?

Alltid perfekt

Njutningen och drivkraften i anorexin och ortorexin ligger i strävan efter total kontroll, efter perfektion.

Det paradoxala är att Linda med alla normala mått mätt alltid varit perfekt, applåderad av en hel värld för sitt sätt att spela fiol, vacker nog att få 2,5 miljoner kronor på ett bräde för att pryda omslaget på Playboy som ”celebrity cover girl”.

Men den som är besatt av perfektion blir aldrig nöjd. Det är det som är problemet.

– Det spelar ingen roll om man är framgångsrik och vacker och har pengar, ingenting hjälper om man inte tycker om sig själv, säger Linda.

Det känns overkligt att sitta och prata med henne om sånt här, hon ser ju ut som själva definitionen av hälsa och harmoni. Det är hon också. Nu.

Fram till alldeles nyligen kände hon att hur bra hon än var så var hon inte bra nog.

– Jag tror allt började med att mina föräldrar, Börje Lampenius och Ulla Eklund, var så framgångsrika och perfekta. Mamma var otroligt vacker. Hon och pappa gjorde alltid huvudrollerna i alla stora pjäser på Svenska teatern i Helsingfors. Min pappa regisserade också och fick jämt fantastiska recensioner. Jag menar, att jag såg upp till dem är ju inte deras fel, de satte ingen medveten press på mig. Men som barn vill man åtminstone bli minst lika bra som sina föräldrar, eller hur? säger Linda.

USA-turné som 8-åring

Lindas medel för att ta sig till målet var fiolen. Hon gick på musikdagis från tre års ålder, började spela seriöst vid 5 och drog iväg på sin första USA-turné vid 8. Ja, ni läste rätt, hon var 8. Och så har hon levt sen dess, turnéer, skivor, timmar av övning på sitt instrument, varje dag, året runt. Lägg sen till det stenhårda studier under hela uppväxten.

– Pedagogiken kallas ”colourstrings”, den är finsk-ungersk, det handlar inte om att lära sig att spela lite för skojs skull, det handlar om att fostra stjärnor. Man blev nertryckt för att ständigt sträva ännu högre, för att man ska bli bäst, och det där tär på en, på ens självkänsla.

Samma visa, endast ett perfekt resultat dög.

Många blandar ihop begreppen och tror att självförtroende och självkänsla är samma sak. Men självförtroende är förknippat med att prestera, medan självkänsla är att ha ett avslappnat och harmoniskt förhållande till sig själv, att kunna vila i sig själv.

Den som styrs av att prestera blir lätt slav under sina egna krav.

Lindas ortorexi är ett utmärkt exempel.

– Det led jag av under hela min tid i USA och England i slutet av 90-talet. Karriären gick fantastiskt, jag samarbetade med Andrew Lloyd Webber och spelade in en skiva på EMI Classics, där Maria Callas hade legat, där min idol, violinisten Itzhac Perlman hade legat...

”Besatt av vad jag åt”

Det var inte nog.

– Jag var besatt av vad jag åt. Titta på dressingen här, säger Linda och pekar på sin sallad, den hade jag aldrig tillåtit mig. Och samtidigt som jag var sån tränade jag åtta gånger i veckan, två gånger på söndagar, plus timmar av repetitioner varje dag och uppträdanden, då är man rejält sjuk.

Hösten 1999 övergick ortorexin till bulimi.

Som Linda beskriver det var bulimin ett slags uppror mot anorexin och ortorexin. Nu skulle hon äta! Men eftersom ätandet är förknippat med stark ångest blir skuldkänslorna enorma och man tvingar sig själv att spy upp allt vad man satt i sig.

– Bulimi är mycket värre än anorexi. Det påverkar psyket på ett helt annat sätt. Du blir deprimerad, det är en rent kemisk reaktion, det påverkar hormonerna. En anorektiker blir tvärtom glad och sprallig, man känner sig hög och euforisk. Bulimin sliter också oerhört rent fysiskt, magen går sönder, tänderna, halsen, vätskebalansen påverkas, man sväller upp, känner sig tjock.

Uppsökte sjukhus

Sommaren 2006 var situationen så allvarlig att Linda vid tre tillfällen uppsökte akuten på Södersjukhuset.

– Det är första gången jag berättar det här. Då vädjade jag till läkarna: Hjälp mig! Magen var paj. Efter tredje besöket blev jag tagen på allvar och fick remiss till Ätstörningskliniken. Det är sådan skam förknippat med bulimi att det inte är ett lätt steg att ta. Det hjälpte ju inte att jag ovanpå det var kändis. Men kronprinsessan Victoria hade ju också gått i terapi och då kunde väl jag med. Utan hennes exempel hade jag aldrig vågat.

Linda tittar på mig och skrattar. Kanske för att hon på sätt och vis talar om en annan person.

– Det är helt sanslöst hur snabbt jag kommit till det här stadiet att jag känner mig frisk. Bara om vi går tillbaka till början av det här året var det annorlunda. Då var jag mycket smalare än nu. Mycket av kroppsfixeringen har också försvunnit i och med graviditeten.

Linda ska – om allt går enlig tidtabellen – föda en dotter fredagen den 13 februari 2009. Pappan till barnet och Lindas make heter Martin Cullberg och är försvarsadvokat och delägare på advokatbyrån Silbersky.

– Min man har varit mitt bästa stöd och min bästa psykolog, säger Linda.

Sen håller hon vad som kan liknas vid ett tio minuter långt tal om sin man och hans släkt. Martins tvillingbror är affärsman på toppnivå, hans ena syster är läkare, den andra manusförfattare. Deras pappa, Johan Cullberg, är en av Sveriges främsta professorer i psykiatri, tillika en författare av rang, senast gav han ut boken ”Mitt psykiatriska liv: memoarer” (2007), där han bland annat berättar om sin brors – den högt skattade konstnären Erland Cullberg – svåra psykiska problem.

Lindas svärmor är Marta Cullberg Weston, psykoterapeut och författare också hon och aktuell med boken ”Från skam till självrespekt” (2008).

Linda har hittat hem

Linda svämmar nästan över. Man blir på ett strålande humör bara av att lyssna. Hon har helt klart hittat hem.

– Jag har haft så dålig självkänsla att jag alltid snabbt kastat mig in i nya förhållanden, i stället för att fråga mig: Är det här den man jag vill ha, är han bra för mig? I stället: Oj, han är i kär i mig! Det kanske ingen annan blir, det här är sista chansen! Och sen var jag fast. Men Martin är perfekt. Jag ser upp till honom, han är skarp i intellektet, skicklig i sitt yrke, lugn och harmonisk som person, har en fantastisk självkänsla och han är snygg. Samtidigt vågar jag lita på att han känner det samma för mig. Vi har en otrolig respekt för varandra, man kan nästa tala om beundran.