”Jag flydde med min son i famnen”

Magdalena Graaf om det skräckfyllda livet med sin våldsamma ex-man

”Det ska bli ett sant nöje att döda dig ”.

Det var det sista Magdalena Graafs ex-man Jorma sa till henne innan hon flydde.

För Aftonbladet berättar hon om sitt okända liv – en vardag fylld av våld, förnedring och skräck.

Under tio års tid har Magdalena Graaf burit på en hemlighet. Den om att vara jagad, misshandlad och rädd för sitt eget och sin sons liv. Hon har varit på flykt och haft hemlig identitet efter att ett pris satts på hennes huvud i den undre världen.

Den väl förborgade hemligheten om förnedringarna från ex-mannen, hoten och blodsmaken i munnen bytte Magdalena effektivt ut mot ett liv i offentlighetens ljus. En framgångsrik sångkarriär, utvik och ett liv som känd fotbollsfru till landslagsmålvakten Magnus Hedman, det är så vi känner henne. Tills i dag.

Svart period

I sin kommande bok ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig” berättar hon naket om samhällets små resurser, slagen, skotten, den psykiska terrorn och rättegången som ledde till att hennes dåvarande man blev dömd till elva månaders fängelse för misshandel och olaga hot. Men boken handlar även om hur man kan vända det till något positivt och gå stärkt ur en en till synes hopplös situation. Med värdighet.

Magdalena är klädd helt i svart. Svart skjorta, svarta jeans och ett Pradabälte på höften. Det är nästan symboliskt. En period i hennes liv har varit just svart. Nattsvart.

– Mina närmsta vänner har ju känt till det. Jag vet också att vissa rättsjournalister har vetat om min bakgrund. Rättegångsprotokollen har ju varit offentliga. Jag bad journalisterna att inte skriva någonting med hänsyn till min son Isac och min familj. Och de har hållit ord, det måste jag ge dem en eloge för.

Varför skriver du boken nu?

– Det är något jag har velat göra länge, men det är först nu som jag har fått tillräckligt med distans till det som hände för att kunna skriva om det och prata i media om min bakgrund. Det känns ganska svårt.

Varför har du valt titeln ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig”?

– Det var det sista min ex-man sa innan jag beslutade mig för att fly och lämna vårt äktenskap.

Vad handlar boken om?

– Den handlar om min uppväxt och bakgrunden till mina livsval och besluten som ledde till att jag hamnade i den här situationen. Men det är också en beskrivning av hur skört skyddsnätet är för kvinnor i min situation.

Det här är ju långt ifrån den bimbobild som media har förmedlat av dig. Vad ser du själv när du tittar i spegeln?

– En kvinna som tar ett steg framåt och halkar tillbaka två steg.

Va?

– Så tycker jag att mitt liv har sett ut, speciellt nu med min andra skilsmässa. Allting jag har lagt kraft i har raserats.

Hur hamnade du i den situationen som du gjorde, med misshandel och förnedringen, som du beskriver i boken?

– Jag var 17–18 år när jag träffade min ex-man och vi var unga när vi fick Isac. Jag gav tidigt upp hoppet om att kunna förändra, hjälpa till eller ställa till rätta allting som hände. Det var en psykisk terror som sakta bröt ner mig.

Var det jobbigt att återberätta allting?

– Det tog mig två månader att skriva boken och det var nödvändigt att återuppleva allt. Att känna blodsmaken i munnen och gå igenom allting som hände i detalj, för att kunna skriva om det. Det har varit som en andra terapi.

Har du fått hjälp att bearbeta det som hänt?

– Ja, jag gick i terapi efter rättegången och jag har också bett en psykolog läsa boken så att jag inte har kvar något obearbetat inom mig. I dag mår jag bra och känner mig stark. Det här ligger bakom mig.

Vad var det värsta som hände dig under den här tiden?

– Det värsta var inte slagen och det fysiska våldet utan den mentala terrorn. Känslan av att vara värdelös. Allt pendlande upp och ner och maktlösheten över att inte kunna göra något åt det själv.

Tiden innan du bestämmer dig för att fly är ganska våldsam, du blir till och med beskjuten. Berätta.

– Ja, jag blev skjuten i benet, men det var med en kolsyrepistol, så det var inte så farligt, säger Magdalena och tittar ner.

Inte så farligt? Vad tänkte du då?

– Min första reaktion var att skydda Isac. Jag hade honom i famnen och jag bara sprang. Jag var ute på gården med en väninna. Min första tanke var bara ”Isac måste leva”. Det var en otrolig chock och stor rädsla.

Isac är tio år och kommer att kunna läsa boken. Hur tror du han har påverkats av det här?

– Han var 1,5 år när vi flydde. Och jag gjorde allt som stod i min makt för att skydda honom. Han är som vilken normal pojke som helst. Jag vill att han ska kunna läsa om sin mammas maktlöshet och förstå vad som hänt.

– Jag flydde inte för mitt eget liv utan för att rädda Isacs. Med boken vill jag också starta ett kapital för Isac. Jag har två barn som är födda med en ekonomisk trygghet. Det skyddet har jag inte för honom.

Kan du beskriva vad som hände under tiden på flykt?

– Jag var väldigt rädd för att det skulle hända något med människorna i min närhet, min familj och att Isac skulle tas ifrån mig. Hade jag inte flytt hade jag inte suttit här i dag.

– Jag tror ingen kan förstå hur det är att behöva krypa fram till fönsterblecket varje morgon för att du är för rädd att någon ska se dig. Skräcken över att kanske bli hittad. Allting bara rasar.

Fungerade skyddet runt dig?

– Nej, det kan jag inte påstå att det gjorde. Jag är ganska kritisk till hur skyddsbarriären och sociala nätet fungerade. Du är inte säker någonstans. Det är en av anledningarna till att jag skriver boken. Att få myndigheterna att reagera.

– Hade det inte varit för en kvinnlig polis och en jourkvinnas hjälp på fritid så hade jag inte levt idag. Det var de ideella krafterna som hjälpte mig, inte myndigheterna.

Kan du ge något exempel?

– Hur flyttar man sig från rättegången till sin nya ort om man inte har pengar? Du äger bara kläderna du har på dig när du går? Vem betalar resan, hyran, maten?

Vad skulle du vilja säga till kvinnor som är i samma situation som du var.

– Tyvärr har jag så dåliga erfarenheter av myndigheterna, men jag hoppas att skyddet är bättre organiserat för kvinnor i kris i dag. Mitt råd måste ändå vara: lämna, och kräv den hjälp du behöver av din omgivning, se till att du har ett nätverk runt dig som skyddar dig.

Vet din ex-man om att du skrivit boken?

– Ja, det vet han, men han har inte sagt något om det.

Finns det någon hotbild över dig och din familj i dag?

– Nej, det finns det inte. Min ex-man bor utomlands och vi har en normaliserad relation i dag. Han har ny familj.

Hur kan man förlåta en sådan här grej?

– I boken vill jag visa att det går att vända allt elände till något positivt. Allting har en orsak. Isac har en pappa och har samma rätt till honom som han har till mig.

Hur har den här erfarenheten påverkat dig som person?

– Jag vill absolut inte se mig själv som ett offer. Det är klart att man får sår i själen. Men även skinn på näsan. Kanske är man rädd för att bli sviken. Det finns ett ordspråk som lyder ”Blåmärken bleknar bort, men inte såren i själen”. Det tycker jag stämmer bra.

Har det här påverkat äktenskapet med Magnus Hedman?

– Ingenting. Jag har bearbetat allting från den tiden.

Men nu går ni skilda vägar efter många turer?

– Ja, vi är helt enkelt för olika som personer. Nu är det viktigaste att barnen mår bra och det är vi överens om. Nu släpper vi varandra fria och har kärleken till våra barn som kärna.

Hur ser ditt nya liv ut?

– Nu ska jag göra de saker jag vill göra och vara egoistisk nog att göra dem. Jag ska också rota mina barn här. Vi har ju bott utomlands länge. Sedan vill jag fortsätta att skriva också.

Din bok har ett spännande slut. Kommer det en andra bok?

– Ha, ha, ja om det är någon som vill ge ut den, säger Magdalena och skrattar. För första gången.

Magdalena Graaf

Skiljer från Magnus Hedman

Agneta Elmegård