"Jag skulle aldrig klaga på vad de gör med barnen"

MALIN WOLLIN om mor- och farföräldrar

Jag har vänner vars föräldrar ber om att få ha barnbarnen. Det blir scheman och millimeterrättvisa. Hade de barnen förra helgen? Jamen då är det vår tur nu.

Jag har vänner som tycker detta är jobbigt.

Jag har vänner som är dårar.

Att ha en äldre generation på farstutrappan med eoner av tid, lugn och erfarenhet är en gåva som bara en galopperande kokosnöt stänger dörren framför.

Jag skaffade barn tidigt och min mamma var även hon en ung mamma, resultat; mormor är på toppen av sin karriär när hon får barnbarn. Morfar jobbar också heltid.

Mamma och pappa säger aldrig nej. Har de inte tid säger de ja ändå. Följden blir att jag får dåligt samvete och känner att vi inte klarar av våra barn själva.

Jag vill ha de där gamla föräldrarna som strider på kniven om vems tur det är.

Jag kan bli så avundssjuk på de som har föräldrar som gått i pension. Morföräldrar och farföräldrar som har att välja mellan boule på gården, Hemmets journals kryssbilaga eller barnbarn.

Som Alvi och Leif.

Alvi och Leif tycker inte att de ska ha barnbarnen för ofta. Hämtning på dagis två gånger i veckan räcker, annars blir det för mycket. Och jag som tyckte att jag utnyttjade mina föräldrar.

Och så detta med att skämma bort. Vad som händer när jag inte är där är inte min huvudvärk. Lämnar jag bort mina barn kan jag inte lägga mig i vad de äter eller pysslar med. Jag får helt enkelt lita på att de vill mina barns bästa och att de förmodligen gör ett bra jobb eftersom de grejade det med mig och syrran.

Jag skulle aldrig klaga på vad de gör med barnen.

Jag är så nöjd med känslan av att lämna barnen i trygga händer som älskar dem lika mycket som jag gör.

Jag är så nöjd med att veta detta när jag lämnar den äldsta och yngsta generationen i ett moln av vägdamm och tänker ”Lycka till”.

Malin Wollin