”Jag stal pengar från min familj för att spela – men förlorade allt”

Samma sommar som Jonas Pettersson fick arvet efter sin mamma spelade han bort varenda krona.

– Efter det förfalskade jag min brors namnteckning, och tog ut pengar från hans bankbok.

I fängelse hamnade han först 15 år senare. Där skrev han boken om sitt liv som spelmissbrukare.

”Tretton rätt är respekt”.

Minns ni kampanjen som Svenska spel låg bakom?

Många minns den som rätt rolig. Det gör inte Jonas Pettersson, 36.

– Den där respekten, den har jag jagat en stor del av mitt liv. Men den finns inte i spelet, jag lovar dig.

Han låter övertygande, och när han berättar historien om sitt liv är det inte svårt att förstå varför. Jonas Pettersson har spelat bort, inte bara sin ekonomi utan också vänner, familj, jobb och kärleksrelationer.

Vänder motgångarna

Det mesta har gått åt skogen, flera gånger om dessutom. Och det är nästan det som är det mest anmärkningsvärda med hans liv, att han så många gånger lyckats vända katastrofala nederlag, bitit ihop och kommit igen, hittat utvägar och lösningar.

– Tidigare kallade jag mig själv för en fixare, i dag klingar det ordet väldigt negativt i mina öron. Men jag har alltid trivts i rollen som den som ordnar och planerar, då får jag utlopp för min kreativitet, säger han.

Men den kreativiteten – som han de senaste åren använt för att skriva en bok, se till att få plugga färdigt på högskolan fastän han suttit i fängelse och varit lyckosam som tränare inom innebandyn – har han inte alltid använt till positiva saker.

När Jonas var sju år gammal gick hans mamma bort i cancer. Arvet efter henne var tänkt att ge honom en fin start i vuxenlivet.

Men de åttiotusen kronorna var borta samma sommar som han fick tillgång till dem. Han var arton år gammal, och allt blev en enda röra av lögner.

Fortsatte spela

Trots att ångesten rev inombords fortsatte han spela – på hästar, fotboll, lotto, allt. Spelet gav honom ett lugn, och ju mer kaosartad hans vardag blev, desto mer behövde han spelet, lugnet.

Han minns första kontakten med spel, tryggt och mysigt hemma hos mormor och morfar i hemstaden Motala. En gång i veckan under barnaåren – fika, prat, gemenskap och så den obligatoriska stryktipsraden. Något att samlas kring.

– Det blev en trygghet för mig, de där eftermiddagarna hos mormor. Vi hade alltid så mysigt tillsammans, minns Jonas.

Han tror inte att något så oskyldigt som en stryktipsrad med dopp och omtanke är orsaken till hans spelmissbruk. Men han kopplar de första lustkänslorna till spelet dit, till mormors kök.

I skolan spelade Jonas kort på rasterna redan på mellanstadiet. I högstadiet blev det insatser om pengar som ökade med tiden.

– Vi bettade om allt på rasterna, satsade pengar vi egentligen inte hade, men jag minns inte att någon lärare reagerade.

Så småningom vaknade Jonas dröm, ett vuxenideal han skapade själv och som han kallar ”spelkillen”.

– Jag ville vara den där killen som kunde en massa saker om sport, var påläst, och vann. Han som var framgångsrik, hade pengar och kunde bjuda sina vänner på en massa saker.

Skolan gick dåligt

Drömmen fick honom så småningom att börja läsa på om sport. Lag, spelare, tränare, skador och odds – Jonas memorerade det mesta. Skolan gick det inget vidare med. Kunskaperna fastnade liksom inte på samma sätt som det som hade med spelen att göra. När han gick ut gymnasiet hade han halvtaskiga betyg men mängder av sportfakta i huvudet. Han spelade innebandy också, och ansågs tidigt vara en av Motalas bättre spelare, därför ville Motalas bästa lag värva honom.

– Jag visste att jag var bra på plan, men var rädd att de äldre killarna i laget skulle vara mycket bättre än jag på fysträningen, så jag tackade nej. Jag trodde inte jag skulle klara av det.

I stället alltså; mammas pengar borta, ångest i magen, och så den där ofta missriktade kreativiteten som dessutom blev extra stark när han försatt sig i knipa.

Jonas berättade inte för sin pappa och styvmamma om det bortspelade arvet. I stället stal han pengar från sin brors bankbok genom att förfalska hans namnteckning. Han lyckade också ta ut pengar med sin styvmammas bankomatkort.

Han behövde ju bara vinna tillbaka de där pengarna, sätta in dem igen så skulle allt bli bra sen.

Det blev inte bra.

Skönt att avslöjas

När Jonas stölder uppdagades några månader senare uppstod en familjekris. Han kallar det för sin första krasch. Vad trodde han att han höll på med egentligen? Familjen stod frågande. Men innerst inne kände Jonas ett slags lugn ändå, det var skönt att bli avslöjad.

– I dag vet jag att det är en naturlig reaktion hos en spelmissbrukare, med avslöjandet kommer ett lugn, säger Jonas.

Men han fortsatte ändå spela, i smyg. Och han flyttade hemifrån. Det gick några år. Jonas gjorde lumpen, lånade pengar av alla. Det lilla han hade satsade han på olika spel. Vann ibland, förlorade oftare.

– Jag var 22 år när jag insåg att jag ännu inte levde min dröm, jag gjorde ju inga stora pengar?

I stället för att lägga av med spelet, trappade han upp det. Han tog kontakt med svarta bookmakers, spelade svart på travet i Halmstad dit han flyttat med sin dåvarande tjej. Ett halvår senare var han skyldig mellan sex och åtta hundra tusen till folk i den undre världen. Krasch nummer två var ett faktum och Jonas flyttade hem till Motala igen. Han var pank, utan flickvän, hotad till livet av skumma personer och hade en familj som tyckte att han betedde sig som en fullblodsidiot.

Blir caddie

Vid det nya jobbet vid bandet på Electrolux i Motala, med en lön som inte räckte till mycket mer än hyran, kom så idén. Han var ju trots allt en fixare, och hade dessutom varit rätt bra på golf under sina uppväxtår. Kanske kunde han bli caddie åt någon på proffstouren?

Upp igen alltså, som en sån där docka med en tyngd i botten. Och visst tog han sig ut på proffstouren. Jonas har gått som caddie åt många kända svenska golfare och fick mellan åren 1995 och 2001 se golfbanor över hela världen, städer med för den delen, och casinon. Men spelandet tog inte över allt, långt därifrån, jobbet tog för mycket tid. Han spelade bara om han fick tråkigt.

– Det var fina år, jag lärde mig mycket om mig själv och fick verkligen se världen. Men allt resande gjorde mig rotlös också.

För sju år sedan lämnade Jonas europatouren. Han hade en ny idé, ville synliggöra golfen mer i Sverige, skapa en sajt på nätet och ge ut en golftidning. En finansiär nappade på idén och lovade att skjuta till kapital. Dessutom hade han ju ett stort kontaktnät bland golfare nu, många hade sett honom under årens lopp på touren, fixaren Jonas. Många litade på honom.

Höll skenet uppe

När investeraren plötsligt drog sig ur klarade inte Jonas av att erkänna nederlaget inför alla dem som stöttade honom och hans projekt. Han höll skenet uppe, låtsades att allt var som det skulle.

Jonas höll projektet flytande genom att låna pengar av alla han kände. Han bodde på soffan hos en kompis i Stockholm, utnyttjade alla kontakter han byggt upp, och föll återigen in i ett destruktivt beteendemönster. Hans skulder skapade ångest som enbart kunde botas med ... javisst, spel.

– Jag lånade hundratusen här, och hundratusen där. Så tog jag tio av dem och åkte till Solvalla, bara för att få andas en stund, säger han.

Men så började folk som Jonas var skyldig pengar att prata med varandra. De insåg att hans golfprojekt inte skulle bli av och började kräva pengarna tillbaka. Jonas hade inga pengar.

– Jag var spyfärdig varje gång mobilen ringde, sköt på allt, en helt vidrig tid det där.

När man har bränt alla broar i Stockholm, och i världen, vart åker man då? Jonas åkte till Bollnäs. Av en slump säger han.

Dömdes till fängelse

Ännu en gång ville han börja om på nytt. Han har aldrig haft direkt svårt att få tjejer, är snygg, trevlig och omtänksam. I Bollnäs träffade han en tjej vars föräldrar arbetade inom psykiatrin. De såg Jonas och hans problem med professionella ögon och gav honom ett ultimatum. Antingen fick han ta tag i sitt liv, eller så skulle de ge honom kalla handen. De såg vilken potential Jonas besatt, men förstod också att han inte utnyttjade den på rätt sätt.

Så när Jonas blev dömd till 14 månaders fängelse för att ha förskingrat pengar under företagsprojektet i Stockholm, hade han redan börjat läsa på socionomprogrammet på Mittuniversitetet i Östersund.

– Att börja läsa var ett sätt att ta tag i mitt liv, att få självkänsla, en identitet och våga tro på mig själv.

Fängelsevistelsen, han muckade efter nio månader och tio dagar, var ingen dans på rosor. Men den gav honom tid att tänka, börja skriva på boken om sitt spelmissbruk och få distans till alla de liv han levt. Dessutom såg han till att ordna så att han kunde studera under tiden på anstalt. Han har inte spelat sedan han åkte in, och har inga planer på att göra det heller.

– I dag är jag trygg i min identitet. Jag är socionom, jag har ett eget hem och jag använder min kreativitet där den kommer bäst till nytta.

Förebygger spelmissbruk

Kvinnan vars föräldrar fick Jonas att se sitt problem som ett missbruk är inte längre hans sambo.

– Det tog slut när jag satt i fängelse, men jag har fin kontakt med både henne och hennes föräldrar, säger Jonas.

Som huvudtränare för Sundsvalls innebandylag i division ett, City, är Jonas mycket uppskattad. Han har fin kontakt med sin egen familj igen, efter flera års tystnad. Numera är det hans mål att få arbeta på heltid med att förebygga spelmissbruk.

– Hade jag som artonåring fått tala med någon som tidigare haft spelproblem, eller med en kunnig kurator, så kanske jag kommit ur mitt missbruk på ett tidigare stadium, säger han.

Mia Sahl
Foto: Ralf Bergman