”Höj blicken stockholmare och andra ensamma”

Malin Wollin

Malin Wollin om svårigheten att hitta kärleken i kalla, cyniska storstäder

helskärm

Jag minns så väl en utekväll på Cliff Barnes i Vastastan.

Året är 2000 och jag har just tonat håret, har nya kläder och en rysligt snygg lila ögonskugga.

Jag sitter och pratar med en kille i baren som är himla gullig.

En sån där hel och ren-kille som jag föredrar.

Jag har aldrig tyckt om halvkriminilla med skitstövelaura.

Killen har en ljus skjorta och ryggsäck (?) kanske läser han till ingenjör, kanske är han yngst i en syskonskara om tre, kanske har han en mamma som heter Ingemo.

Det är en fin kille detta, och det är inte ofta jag sitter i barer och pratar med killar.

Plötsligt inser jag att han sitter och tittar över min axel.

Jag vänder mig om när han tittar åt ett håll. Vad är det han tittar på? Just ingenting.

Bakom min rygg finns bara ett ambulerande myller av kreti och pleti. Det står ingen särskild där som han hellre vill gå till.

Och jag inser. Han letar helt enkelt efter någonting bättre.

Vi pratar en stund till och så vänder sig killen om och börjar prata med en annan tjej.

Jag sitter och stirrar in i hans ryggsäck och undrar vad som hände. Så här gör man väl inte?

Jo, så här är det. Folk är helt trasiga i den där stan.

Ett halvår senare dejtade jag en kille som frågade om jag hade kille och barn fem gånger den kvällen vi åt middag.

Cyniskt och beräknande och ensamt. Stockholm är kallt.

Så, jag flyttade tillbaka till Kalmar och träffade Sveriges bästa kille och fick barn.

Folk från Stockholm fattar ingenting och menar att ”så gör ni på landet” som om jag åkte ner och haffade första bonnläpp jag hittade på föräldragårdens gödselstack.

Höj blicken stockholmare och andra ensamma.

Det finns så många fina tjejer och killar där ute. De bästa är inte upptagna.

Det finns fler Joachim. Hitta dem. Tämj dem.