Hon hamnade mitt i kriget

Helena, 30, var fredsarbetare i Israel

När bomberna slog ner i Gaza befann sig svenska fredsarbetaren Helena Koumi inte långt därifrån. Hon omgavs av soldater med laddade maskingevär medan stridsflygplanen dundrade i luften.

helskärm

”Så länge jag kan minnas har mina föräldrar diskuterat etniska konflikter vid middagsbordet. Min pappa är grekcypriot och född på Cypern, som är delat i en grekcypriotisk och en turkcypriotisk del. Han har berättat mycket om den etniska konflikten som pågår där. Det har nog påverkat mig i mitt val av arbete.

Till vardags arbetar jag med vapenhandels- och nedrustningsfrågor, men i höstas kände jag att jag behövde komma ut på fältet och se verkligheten, få känna hur lidande människor har det på riktigt. Inte bara arbeta från ett kontor i Sverige eller vid FN i New York, som jag besöker regelbundet.

Jag bestämde mig för att ansöka om att bli fredsarbetare i det så kallade ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel. Vi var många svenskar som blev intervjuade, men bara ett fåtal blev antagna. Syftet med att skicka ned oss var att vi skulle vara en tredje part i konflikten mellan palestinier och israeler. Genom vår närvaro skulle vi förebygga våld och konflikter.

Israel ockuperar Västbanken och bygger en mur på ockuperat palestinskt territorium, med argumentet att skydda sin befolkning mot självmordsbombare. Problemet som har uppstått är att palestiniernas rörelsefrihet är ordentligt hindrad. Jag träffade palestinier som bodde på ena sidan muren och arbetade på den andra. För att komma till och från jobbet var de tvungna att köa vid vägspärrarna, ofta i timmar. De måste ha särskilt tillstånd för att komma igenom, och många gånger släpptes de ändå inte in av de israeliska soldaterna.

Vid vägspärrarna antecknade jag om kränkningar skedde och skickade rapporter till internationella organisationer med förhoppning om att orättvisorna skulle uppmärksammas. En gång såg jag en soldat stå med sitt maskingevär ovanför en liten palestinsk pojke. Jag gick fram och frågade varför han höll kvar pojken.

Efter det släppte de honom.

Som fredsföljeslagare skulle jag vara neutral, men när den lille pojken vägrades släppas igenom skedde ett brott mot folkrätten och då tog jag hans parti. Inte för att han var palestinier, utan för att han var ett offer för orättvisa.

Jag bodde på ett sjukhusområde i östra Jerusalem tillsammans med ett internationellt team. Vi träffade många palestinska familjer som blivit bostadslösa efter att israeliska armén hade rivit deras hus. Om palestinierna inte har tillstånd att bygga hus (på sin egen mark) rivs de.

En av mina första dagar där nere kändes det som om jag stod i en krigszon. Ett hundratal poliser och militärer omringade ett palestinskt hus som skulle rivas.

Familjen som hade bott där stod utanför och fick se på när bulldozers hackade sönder deras hem. Min roll var att fotografera och skicka en rapport till FN-organen på plats. Sedan försökte jag ta mig fram till den drabbade familjen och höra vad som hade hänt. Soldaterna stoppade mig till en början, men till slut fick jag smita igenom. Familjen berättade att soldaterna hade kommit dit på morgonen, utan förvarning, och beordrat dem att gå ut. De hade bara fått några minuter på sig att plocka med sig sina ägodelar – och de skulle själva få bekosta rivningen av huset.

I sådana här situationer kändes det värdefullt att kunna stötta de drabbade och lyssna på dem. Vissa familjer har berättat att de inte skulle orkat kämpa för sin sak om inte vi fredsarbetare hade funnits på plats.

I december förra året, efter att jag hade varit borta i en och en halv månad, bröt kriget ut i Gaza. Jag var inte i själva krigszonen eftersom jag arbetade i Jerusalem, men läget var upptrappat även där. Stridsflygplan dånade i luften och överallt fanns militärer med maskingevär. Jag kommer ihåg hur jag satt på en buss bredvid en artonårig värnpliktig som hade geväret i högsta hugg, och jag hade ingen aning om det var säkrat eller inte.

Jag minns också en dag då jag var ledig och låg på stranden i Tel Aviv. Jag hörde ett buller och tittade upp mot den klarblå himlen. Där dundrade ett gäng attackhelikoptrar förbi, på väg till Gaza. Några timmar senare dök de upp ovanför mig igen, på väg hem. När jag tänkte på alla oskyldiga människor som hade bombats mådde jag illa.

På nyårsafton demonstrerades det mot kriget i Jerusalem. Det spöregnade och polisen slog och knuffade demonstranterna. En kvinna fick sin arm bruten och jag själv, som stod bredvid som tredje part, blev också knuffad.

En dag besökte vi en sextonårig pojke som blivit skjuten i huvudet och hela kroppen vid en demonstration. Han låg på ett sjukhus i Jerusalem, men hans familj som bodde på andra sidan muren fick inte tillstånd att hälsa på honom – trots att läkarna inte visste om han skulle överleva.

Föräldrarna ville att vi skulle övervaka honom åt dem. En duktig kvinnlig kirurg räddade hans liv, men pojken är och förblir förlamad och kan inte tala.

Hans öde grep mig väldigt.

Mina föräldrar och vänner i Sverige var oroliga för mig under den här tiden. Själv, däremot, kände jag aldrig någon rädsla.

Jag var så fokuserad på mina uppgifter att jag lade ett känslomässigt lock över mig själv. En gång gick bomblarmet av misstag. Inte ens då var jag rädd. Som fredsarbetare var allt hanterbart på något sätt, medan jag här hemma kan börja gråta ohejdat om jag ser något som påminner mig om tiden i Palestina och Israel. Vistelsen där har fått mig att förstå att jag kan anpassa mig till svåra förhållanden.

Efter tre månader var det dags för mig och de andra internationella följeslagarna att åka hem och bli avlösta av andra fredsarbetare. Det kändes svårt att lämna allting. Jag hade lärt känna så många fantastiska fredskämpande människor, både israeler och palestinier, men också människor från övriga världen, dem ville jag inte lämna!

I framtiden kommer jag säkerligen att återvända till en konfliktzon, en plats där jag kan göra nytta. Jag vill inte bo i Sverige, jag känner mig inte särskilt svensk och ramarna här känns trånga. Man ska vara individuell men ändå hålla sig till kollektivismen. Det gillar inte jag. Men så har jag också mina rötter i Medelhavet.”

Följer utsatta barn till skolan

Helena Koumis vistelse i Jerusalem var en del av ekumeniska följeslagarprogrammet, ett internationellt projekt som drivs av Kyrkornas världsråd. (Ekumenisk betyder i sammanhanget tvärkyrkligt, det vill säga att olika kyrkor är involverade.)

Följeslagarna skickas till Palestina och Israel för att hjälpa till att för­hindra våld och för att öka respekten för folkrätten.

De stödjer arbetet för en ­lösning av konflikten och är opartiska – de tar alltså inte parti för vare sig palestinier eller israeler. Men när det gäller brott mot mänskliga rättigheter och humanitär rätt är följeslagaren inte neutral.

Arbetsuppgifterna för följeslagarna varierar beroende på hur situationen ser ut för tillfället. Till exempel kan de:

 Följa utsatta barn till skolan.

Stödja israeliska och palestinska fredsorganisationer.

 Övervaka vägspärrar.

Finnas till för människor som drabbats av bygget av muren på Västbanken.

Följeslagarna ska också dokumentera och förmedla information om vad som sker i området för övriga världen.

Läs mer på Sveriges kristna råd:

www.skr.org/seappi eller på den internationella hemsidan: www.eappi.org

Berättat för Minna Tunberger