”En kvinna är alltid en kropp”
Nanna Johansson: Utseendefixeringen går igen precis överallt
”Hm... Har inte Kim Källström fått lite väl mycket gäddhäng?”
”Jag förstår varför J-O Waldner blev pingisspelare. Han har ju ingen modellkropp precis ...”
”För att herrbandylagen ska få mer publik borde de överväga att spela i tangakalsonger.”
Sådär hade det kunnat låta ifall manliga idrottsproffs behandlades som kvinnliga idrottsproffs. Det vill säga: behandlades som att deras idrottsutövande var sekundärt, och deras förmåga att attrahera det motsatta könet var det viktigaste av allt.
Varför tänker jag på det här? Jo. Häromdagen vann franska Marion Bartoli Wimbledonfinalen i tennis. Jag är varken särskilt insatt i eller intresserad av tennis, men jag fattar ju att det är SJUKT stort att vinna en sådan tävling. Tyvärr var det inte prestationen BBC-kommentatorn John Inverdale fokuserade på när Marion Bartoli spelade sin finalmatch. Han tyckte istället att det var rimligt att kommentera hennes utseende. ”Undrar”, sa han, ”om hennes pappa sagt åt henne att hon inte precis är någon skönhet, och att hon därför måste fightas.”
Och tyvärr stannade det inte ens där. Även på Twitter duggade recensionerna av Bartolis utseende tätt. Någon skrev att Bartoli inte förtjänade att vinna eftersom hon är för ful. En annan att Bartoli är för oattraktiv för att ens våldtas. Det gick så långt att journalister – samma dag som Bartoli vann – avkrävde henne en kommentar om vad hon känner när folk (läs: män) säger att hon är ful.
Man brukar hävda att idrotten är inkluderande, att det inte spelar någon roll var man är född, vilket kön eller vilken sexuell läggning man har – att det enda som räknas är hur väl man presterar, eller, på lite lägre nivå, hur mycket man kämpar. Men gång på gång visar det ju sig att det inte stämmer. Till exempel fick kvinnor länge bara spela beachvolleyboll på internationell professionell nivå om sidbredden på deras bikinitrosor inte översteg sju centimeter (!!), och det har varit tal om att kvinnor borde bära kort kjol inom både fotboll och boxning.
Det hade ju varit illa nog om utseendefixeringen bara var isolerad till idrottsvärlden. Men det sorgliga är ju att den går igen precis överallt. En kvinna kan aldrig i första hand få vara en yrkesutövare. Hon är ALLTID en kropp, som finns till för att pleasa – eller äckla – (manliga) åskådare. En kropp som inte får vara för ful (för då saknar hon existensberättingande), inte för snygg (för då kan hon självklart inte vara bra på något), inte för smal, inte för tjock, yada yada.
Det är så fruktansvärt tröttsamt att behöva skriva det här.
Nannas
➕
Filip Hammars sommarprat. Jag brukar kritisera att Filip och Fredrik får för mycket utrymme, men Filips sommarprat var jättebra. Varmt och väldigt trevligt.
➖
Har precis flyttat. Vilket jävla helvete det är.