”Ingen annan hade bebis”
Malin Wollin: När dottern föddes kom ensamheten
På måndag fyller min äldsta dotter elva år och eftersom jag är 26 år betyder det att jag också var femton år när jag fick henne.
Fast det där är ju inte sant. Jag var 23. Kan jag rå för att jag inte hinner med?
Jag tyckte inte att jag var ung när jag blev gravid men när hon väl fötts bredde den ut sig.
Ensamheten.
Ingen annan hade bebis. Bara vi.
I samma stund som Joachim klippte navelsträngen klippte vi också banden till vårt gamla liv.
Vi blev inte övergivna men våra vänners liv fortsatte som förut.
Det fanns en ocean av sömnbrist och föräldraoro mellan oss.
Vi hade plockat den största vuxenpoängen och samtidigt förflyttat oss in i en värld där vi bara hade varandra.
Att försöka föreställa sig den chock och utsatthet man befinner sig i när man är ett barn som plötsligt väntar barn. Att försöka förstå vad det innebär att ta bort barnet, vilka spår det lämnar som sedan rivs upp när man femton år senare får sitt första barn. Att försöka överblicka vidden av att bli förälder innan man ens gått ut grundskolan. Att ställa det ena livsomvälvande alternativet mot det andra.
Så fantastiskt med alla dessa mammor och pappor som ställer upp för sina döttrar. Som inte genast ylar abort och gråter över att livet inte blev som de ville. Som tar ett steg bakåt och låter barnet andas, som sedan tar ett steg framåt, lägger armen om sitt barn och lovar att stötta. Att sedan kanske bli tvungen att börja om med nya småbarnsår när man trodde att man skulle vara obunden som en ekorre på tallegren.
Sådant kan livet vara. Att ha döttrar innebär en risk att bli mormor i förtid.