"Jag lämnade min man efter 55 års äktenskap"

Folkkära författarinnan Elsie Johansson, 76, vågade bryta upp

Hon var sexton då de träffades.

Efter 55 års äktenskap gjorde författarinnan Elsie Johansson, 76, det som få andra i hennes ålder vågar.

Hon bröt upp, skilde sig och flyttade till en egen lägenhet i stan.

– Äntligen kan jag leva mitt eget liv.

Höstlöven ligger strödda på och kring det lilla röda huset på landet.

Elsie Johansson låser upp den blåmålade trädörren och bär in en väska med lite kläder, en tygpåse med den bärbara datorn i och en matkasse från Kvantum i centrala Uppsala.

– Välkomna till mitt andningshål i tillvaron, säger hon och håller upp dörren.

Katthonan Taschi, som Elsie och hennes granne ser efter åt en väninna, välkomnar gästerna med ett pratlikt jamande. Elsie klappar henne, behåller skorna på och kliver över knarrande trägolv in i det lilla vardagsrummet hon kallar för kammaren, för att tända eld i kakelugnen. Två minuter senare sprakar en eld stillsamt och värmen jagar undan den råkalla höstluften ur det vackra, lilla huset.

– Man har ju gjort upp en hel del eldar i sina dar, säger Elsie då hon blåst liv under spånen.

Svårt att blåsa ballonger

Så beklagar hon sig lite över att lungorna inte är riktigt lika starka längre. Elsie Johansson är 76 år.

– Jag skulle blåsa ballonger på mitt barnbarnbarns dop häromdagen, men det var skvatt omöjligt, säger hon och skrattar.

Lungkapaciteten tycks, åtminstone för en utomstående, vara den enda av Elsies ”kapaciteter” som minskat med åren. Skaparkraft, livsglädje och självkänsla har hon mer av nu än någonsin tidigare.

Debuterade med diktsamling

Sin första bok skrev hon då hon var 48, diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon”. Den fick strålande kritik men Elsie kände sig ännu inte som en författare.

Hon jobbade på posten och var i första hand mor och maka. Den sista boken i trilogin om arbetarklassflickan Nancy kom 2001. Då var Elsie Johansson en folkkär och hyllad författarinna.

– Nancy-böckerna blev så populära, hade sådan kolossal genomslagskraft och jag fick så fina recensioner. Det var nästan som en Nancyfeber, jag hade aldrig kunnat tro det, säger Elsie.

Förvåningen känns fortfarande äkta.

Succén med böckerna om Nancy följde Elsie upp med boken ”Näckrosträdet” som kom ut 2004. På baksidan av boken står: ”Ett porträtt av en kvinna som trots besvikelser och ensamhet hela tiden växer och envist tror på nya möjligheter”.

Bokens viljestarka huvudperson Hildur har stora likheter med Elsie själv. Då arbetet med boken var klart valde hon att bryta upp ur ett 55 år långt äktenskap. Hon lämnade mannen som hon träffat som sextonåring, pappan till hennes son. Hon lämnade också huset i Storvreta utanför Uppsala, som varit hennes hem i 38 år.

– Att lämna huset trodde jag skulle vara det svåraste, men det var enbart befriande, säger Elsie.

Hon förnekar inte att uppbrottet varit både slitsamt och tufft, men nu är hon nöjd med sin tillvaro.

Hyr stugan på landet

Hon flyttade från villan till en ljus, luftig, nybyggd lägenhet i Uppsala. Där bor hon fortfarande.

Den röda stugan på landet hyr hon av vänner.

– Jag älskar min lägenhet men längtade också efter naturen, nu har jag både och.

Det krävs mod och styrka för att våga söka sig nya vägar, det är Elsie Johansson helt på det klara med.

Men när hon talar om sitt eget uppbrott talar hon också mycket om vänskap. Dels det stora kontaktnät av vänner som hon har runtomkring sig. Men också vänskapen med sin före detta man.

– Hat, aggressioner och ilska nöter ned oss människor. Det är bättre att försöka bevara vänskapen med den människa som man delat sitt liv med, säger hon.

Då ett äktenskap inte längre är berikande, då man inte når varandra, så är det dags att sätta punkt menar Elsie.

– Men det förutsätter att man är modig, frisk och försörjd, annars kan man inte ta sig någonstans alls. Så var det för kvinnor i generationer före mig.

Elsie kokar te och brer smörgåsar i köket. Hon trugar med en mandelkubb samtidigt som hon talar om otrohet.

– Otrohet är ett tillitsbrott. Mänskligt och förståeligt i och för sig, men man måste vara medveten om konsekvenserna. Det kan vara svårt att reparera, kanske ska det inte repareras heller. I mitt fall var det inte längre möjligt.

Hon är inte alls främmande för att träffa en ny man. Kanske finns det redan någon i hennes liv. Elsie är förtegen med detaljerna men hennes klarblå ögon glittrar då hon säger:

– Jag har visst känslomässig plats för någon ny, men jag vill inte dela säng och säte till vardags, om man säger så.

Lär känna sig själv

Skrivandet har varit Elsie Johanssons sätt att lära känna sig själv. Då hon skrivit och funderat fram sina böcker har hon också kommit närmare sig själv.

– För att klara av ett uppbrott är det viktigt att ha sin egen identitet klar för sig. Skrivandet har varit min väg, fått mig att reflektera över vem jag är och vad jag duger till.

Hon växte upp i ett hem utan böcker. I dag läser hon så mycket hon bara hinner. Hon talar gärna om sina olika världar: uppväxten,familjelivet, författarskapet. Världar mellan vilka klasskillnaderna är stora.

– Men nu har jag smält samman mina världar, jag är Elsie Johansson helt enkelt. Jag har rotsystemet i arbetarklassen och resten är min egen skapelse kan man väl säga.

Taschi trampar runt på köksbordet, vill ha uppmärksamhet.

– Jag har bestämt mig för att skriva åtminstone en bok till, säger Elsie och smeker henne över ryggen.

Sedan reser hon sig och går ut ur köket för att visa sin arbetsplats. Vid kakelugnen, ett skrivbord med utsikt över den vildvuxna äppelträdgården.

– Det är ett långsamt och tålamodskrävande arbete att skriva en bok, säger Elsie och stryker med handen över det mörkbruna skrivbordet.

– Men det tar ännu längre tid att lära känna sig själv.