”Jag kom till akuten med ont i magen – ett dygn senare tittade Lina ut!”

Martina, 30, var gravid i nionde månaden – utan att veta om det

Två alvedon och en bit hårt bröd.

Det var sjukvårdsrådgivningens tips till Martina Gustafsson, 30, när hon ringde och berättade om sina magsmärtor.

Ett knappt dygn senare var hon nybliven mamma till lilla Lina.

– Från den stund Lina föddes var det så självklart att det var så det skulle vara.

Vi spelar Fia med knuff vid vardagsrumsbordet. Lina försöker på alla vis få till en tvåa, hon behöver en tvåa för att vinna över mamma Martina. Det är fredag i villaradhuset i Grästorp utanför Jönköping. När Lina pillrat fram en tvåa lämnar hon snabbt segerplatsen för att rassla ihop en femrätters meny på dockspisen.

Det är fem år sedan hon föddes, den 20 december, av en fullständigt oförberedd mamma, helt ovetande om sin graviditet. Lina blev den julens största överraskning.

Storebror skadades

Livet hade kommit med överraskningar förr för Martina och hennes familj. Men till skillnad från Linas födelse så hade de tidigare varit dramatiska livsomstörtande tragedier. Försommaren 1998 skadades Martinas storebror Michael livshotande i en bilolycka. Han överlevde mot alla odds, men fick en allvarlig hjärnskada som följd av att ha varit medvetslös i tre veckor. Han var tvungen att börja om från början med allt och behövde hjälp dygnet runt. Martina kom med tiden att arbeta som hans personliga assistent.

Dags för nästa tragedi

Fyra år senare, våren 2002, kom nästa chockbesked.

– Jag minns den dagen så väl, berättar Martina. Det var mors dag och jag och min mamma och mina syskon var på en dagsutflykt hos mormor i Linköping. Vi hade precis gått ut i skogen för att plocka liljekonvaljer när min moster Susanne ringde. Hennes son Jimmie, min kusin, hade mördats brutalt i sitt hem. Vi kastade oss in i bilen och åkte ner till Vimmerby där de bodde. Allt var förstås kaotiskt.

En närmast overklig tid följde. Sorgen låg som ett tungt täcke över familjen. Allt handlade om att underlätta för de närmast drabbade kring Jimmie och att på bästa sätt hjälpa Michael tillbaka till ett värdigt liv. Martina la mycket tid på att finnas till hands för alla.

Hösten 2003 var det så dags för ännu ett tungt besked. Martinas pappa Tommy fick diagnosen obotlig njurcancer. Han hade inte lång tid kvar att leva.

– Jag var mycket hos pappa när han låg på sjukhus den tiden. Jag var pappas flicka, hade alltid varit. Vi var lika i så mycket. Det var alltid honom jag pratade med när det var något särskilt. Det kändes väldigt svårt att veta att han var döende.

Slut med pojkvännen

När Martina lämnade sjukhuset på kvällarna gick hon raka vägen hem till Michael för att hjälpa honom. Mitt uppe i allt detta tog det slut mellan henne och pojkvännen.

Det är inte konstigt att Martina hade problem med magen den här tiden, både av psykiska och fysiska skäl. Ett antal kilos övervikt och ett stillasittande liv gjorde att magen ofta krånglade. Under hösten 2003 tyckte hon att besvären blev värre periodvis, men inte mer än att symptomen höll sig inom ramen för vad hon var van vid.

– Jag hade oregelbunden mens, men det hade jag alltid haft. Allt var egentligen precis som vanligt.

Martina mådde dåligt

Julen närmade sig. Dagarna var korta och mörka. Martina pendlade mellan pappans sjukbädd och vardagssysslorna hos brodern. Det var inte ofta hon var hemma i sin lilla etta och hade tid för sig själv. Julklappar, julpynt och förberedelser för storhelgen skulle också fixas.

Veckan före jul kändes det som om hon var på väg att bli riktigt dålig.

– Natten till torsdagen låg jag vaken och kände den konstiga magsmärtan komma och gå. Tidigare på kvällen hade jag varit tvungen att avboka en träff med en kompis för att jag inte mådde bra, men vi bestämde att vi skulle ses på lördagen i stället. Det kändes tråkigt förstås, men jag hade bara för ont.

Ringde akuten

På torsdagen och fredagen var hon som vanligt och arbetade hos sin storebror, men av och till hade hon så ont i magen att hon bara låg på hans soffa.

– När jag låg ner fick jag jätteont, men så fort jag gick omkring var det helt okej. Jag hade ringt sjukvårdsrådgivningen ett par gånger. Deras råd var att jag skulle ta två alvedon och en bit hårt bröd. De trodde jag hade förstoppning. På lördagsmorgonen var det så illa att min bror ringde efter mamma och min moster som var på besök så de fick följa med mig till akuten.

”Du ska föda mycket snart”

De klev in på Jönköpings lasarett och innan läkaren ens hade kommit sa sköterskan ”Du är gravid. Och jag tror att det är dags att föda mycket snart.” Den gynekologiska undersökningen visade att Martina redan var öppen fem centimeter.

– Det kom som en fullständig chock! Jag hade inte haft några föraningar alls. Jag vet att det låter helt knäppt, men så var det.

Sedan gick allt mycket fort. Martina fick plats på ett förlossningsrum. Ultraljud och hjärtljudsmätning gjordes i rask takt. Ingen visste ju i vilken vecka hon var! Som tur var var allt bara bra med barnet – en liten flicka. Hon låg rätt och hjärtat slog som det skulle. Personalen pustade ut och kunde invänta att förlossningsarbetet skulle sätta igång av sig själv.

Men för Martina hade resan bara börjat. På en timma hade hon varit med om det som de flesta har många månader på sig att hantera, vänja sig vid, glädja sig åt.

– Jag sa till sköterskan direkt att jag behövde hennes hjälp. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända och hur jag skulle göra. Hon var helt lugn och var ett stort stöd. Först frågade hon om jag ville ta ett varmt bad. Det kändes jätteskönt.

”Allt var så overkligt”

När akutberedskapen var avblåst så lämnades Martina på rummet. Det var dags för dagsköterskorna att ha överlämning till nattsköterskorna.

– Mamma och min moster fick absolut inte gå! Det sa jag till dem hela tiden. Jag var jätterädd och ensam. Pappan till barnet var ju inte med heller.

Nu efteråt kan man läsa i Martinas förlossningsjournal att Lina är ”framfödd på egen hand”.

– När sköterskorna gick för avlösning sa de till mig att ”känner du något så får du trycka tillbaka”. Min mamma var kvar och stod och svalkade mig med en solfjäder. Men när jag plötsligt kände att Lina var på väg så trodde hon först inte på mig. Allt var så overkligt. Inte förrän hon såg att huvudet var på väg ut, rusade hon ut i korridoren och ropade på sköterskorna som kom springande. När de kom in låg Lina redan på sängen och skrek. Som vilken frisk liten unge som helst! ”Trycka tillbaka”, var ju inte att tänka på! skrattar Martina.

Båda mådde bra

Det dröjde fram till julafton innan Martina och Lina fick lämna sjukhuset. Personalen var rädd att Martina kunde få en förlossningsdepression eftersom allt gått så fort och ville helst att hon skulle vara kvar ett längre tag.

– Jag stod vid fönstret på mitt kala sjukhusrum med Lina på armen och såg hur snön föll utanför. Vi mådde bra båda två och just då längtade jag plötsligt så oerhört mycket efter familjen, till julbordet, granen och allt det andra. Jag blev faktiskt utskriven och vi kunde äntligen åka hem.

Hem, det var Martinas lilla etta. Familjen, det var och är hennes stora, hjärtliga släkt. Själv har hon tre syskon och 25 kusiner. Lina har redan 17 sysslingar.

– Det är ett stort stöd att ha så många omkring sig. Vi är ju vana vid det. Alla bryr sig om alla, säger Martina.

”Bara att gilla läget”

Hon skrattar åt minnet av sin mamma när förlossningsläkaren frågade hur det kändes att bli mormor så hastigt och lustigt. ”Det är bara att gilla läget. Vi har ju alltid varit många!”

Inte minst var det oerhört praktiskt med alla gamla barnsaker som Martina fick av sin syster och släk

tingar när hon utan minsta förberedelse kom hem med sin lilla nyfödda bebis. Det är med ett beundransvärt lugn och med ett stolt leende berättar hon om hela den här tiden.

– Från den stund Lina föddes var det så självklart att det var så det skulle vara. Att bli mamma var förstås en chock i stunden, men också ett ansvar som jag axlade utan att blinka. Jag tappade kontakten med nästan alla gamla vänner, men det gjorde inget. Nu har vi nya. Och så har jag ju några av mina bästa vänner i släkten. Jag är ensamstående med Lina – men aldrig ensam!

Sårar mest

Det som gör Martina mest ledsen är alla de som genom åren viftat bort hennes ovetskap om graviditeten med att det måste vara påhittat.

– Det är det som sårar mest. Men det var ju så det var. Mensen kom hela graviditeten, vilket annars är det första tecknet på att man är med barn. Jag var överviktig, men gick inte upp mer än att jag kunde ha samma jeans hela tiden. Magknipet var ju något jag haft under flera år, mer eller mindre. Dessutom var ju mina tankar mest hos min pappa den där hösten. Allt detta gjorde att jag inte hade en aning om att Lina var på väg.

Lina låg som ett ”bälte”

På sjukhuset konstaterade de att Lina legat som ett ”bälte” tvärs över Martinas mage. Därför hade inte magen heller avslöjat att hon växte till de fullt normala bebismåtten hon hade när hon föddes: 52 centimeter lång och 3 490 gram tung.

– Att vara ovetande om att jag var med barn är inget jag hade önskat. Jag missade hela min graviditet. Nu efteråt när jag har fått höra andras berättelser och förstår hur många som mår illa och har det tungt, så tycker jag det är extra synd att jag inte fick njuta av hur bra jag mådde! skrattar hon.

Men nu njuter hon desto mer av sin lilla tjej. Lina kommer in i köket där vi sitter och pratar och tar upp beställningar på ett litet anteckningsblock. Det finns låtsasspagetti och plastbullar att välja mellan. Sedan ett år tillbaka bor hon med mamma i ett hus med egen trägårdsplätt och nära till skogen i den stillsamma förorten.

– Vi trivs jättebra. Jag ville inte att Lina skulle växa upp inne i stan bland bilar och asfalt. Här har vi naturen runt hörnet. Och nya lekkompisar till henne i husen intill.

Pappan såg Lina

Martinas pappa hann precis se Lina, bara drygt två veckor gammal, innan han dog den 9 januari 2004.

– Pappas sambo, sa att det säkert fanns en mening med att det kommit ett nytt liv när ett annat släcktes, berättar Martina.

– Kanske var det så. Det känns bra.

Text: Anna-Klara Fresk
Foto: Tomas Magnusson