Är vi svenskar för jämställda?

Efter Anna Ankas uttalanden går debattens vågor höga

Som en stormvind svepte hon in i våra medvetanden.

Ett yrväder med svindyr manikyr, felfri frisyr och ocensurerade tankar om den svenska tvåsamhetens tillstånd.

Med Anna Anka virvlade jämställdhetsdebatten igång igen – frågan är om vi tröttnat, både på henne och på ämnet.

Blondinen från Bjuv strödde citat omkring sig på bästa sändningstid och möttes mestadels av avsmak och förlöjliganden från allmänhetens sida. Men andra röster började också träda fram, röster som tyckte att Anna Anka på något sätt hade rätt, röster som menade att män skulle få vara män och kvinnor skulle få vara kvinnor – att jämställdhetsfrågan gått för långt.

En debattsuccé

Det räcker med att ta en titt på diverse bloggar, i forum och i kommentarsfält för att se att uppfattningen om att ”Anna Anka bara säger vad många tänker” är utbredd. Precis som de efterföljande mothuggen. Hennes resonemang om mäns och kvinnors plats och skyldigheter i familjen är på så vis en succé. Hon har fått människor att livligt diskutera några av vår tillvaros nyckelfrågor: barn, pengar och jämställdhet i vardagen.

Aftonbladets debattredaktör Karin Magnusson skrev följande om fenomenet:

”Frågor som avhandlas på debattplats, i samhällsmagasin och på ledarsidor är ofta faktatunga och allvarliga och måste så få vara. Men jag tror ändå att vi har något att lära av Anna Ankas genomslag och bidrag till diskussionen om jämställdhet. Till exempel att vi inte ska vara rädda för att gå nära.”

I kölvattnet av Anna Ankas framfart har Aftonbladet pratat med två personer som inte kunnat undgå hennes utspel. En är mer positiv, en annan mer kritisk. Vi presenterar alltså ett tvärsnitt av en offentlighet som fortsätter att förtjusas och förfasas.