”När jag var 15 slutade jag äta”

Julia Skott: Kvinnors kroppar är ett ständigt projekt av förbättring

KRÖNIKA

När jag var femton slutade jag äta. Tränade i smyg på mitt rum. Låg på rygg och kände efter om magen var en tillräckligt djup dal mellan höftbenen, om revbenen skapade en tillräckligt vass bergskedja ovanför. Ville få mina fingrar att gå så mycket som möjligt omlott när jag tog om handleden.

När jag var tjugofem började jag träna – i början några gånger i veckan, mot slutet ibland flera gånger om dagen – och banta. Drog ner mer och mer på kalorierna. Gick och la mig tidigt för att somna ifrån hungerkänslorna. Räknade ut exakt antal russin i en liten plastlåda så jag visste hur många kalorier mellanmålet innehöll. Slog måttband om alla möjliga delar av kroppen, för att se när centimetrarna förändrades parallellt med kilona.

Det jag gjorde när jag var femton är sådant som gör vuxna och samhälle oroliga, sånt som brukar kategoriseras som ätstörning. Det är sjukligt och farligt beteende. Det jag gjorde när jag var tjugofem är sådant som belönas och hejas på, som man får lära sig i glansiga tidningar och av viktnedgångs-”konsulter”. Det är korrekt och uppmuntrat beteende, det är beteende som ingår i paketet kvinna. (Även till viss del i paketet man, men inte nödvändigtvis i samma utsträckning.) Det är fortfarande knep, tricks, strategier, men nu är det sådant som är bra och smart, ett led i kampen att bli snyggare. Och friskare, sägs det ibland, men mest snyggare.

Som kvinna finns det en snäv liten ram för acceptabelt utseende. En ram som skapas i de där tidningarna, i filmer, på reklamtavlor. I det ständigt pågående samtalet om kroppar, om kilon och klädstorlekar och om vad man får och inte får äta. I artiklar där vi får veta att inte ens världens vackraste kvinnor lever upp till sina retuscherade och spanxade jag. Att de inte duger på grund av celluliter, eller ett hudveck extra, eller för den delen för att de blivit för smala i jakten på den perfekta kroppen, och nu är sjuka och äckliga. Då är det inte särskilt svårt att fundera på om en vanlig dödlig har någon som helst chans att duga. Att titta på sina egna celluliter och hudveck.

Kvinnors kroppar är ständigt tillgängliga för diskussion och kommenterande. De ska vara ett ständigt projekt av förbättring. Vi får lära oss att vara hyperkritiska mot våra egna kroppar, mot allt som inte passar in i mallen för vackert och sunt och smalt. Alla speglar och alla kläder är möjliga minfält. Varje dag kan vi drabbas av våra tillkortakommanden, och hetsas att göra något åt saken.

Och det tragiska är att det ibland inte spelar någon roll att jag vet allt det här. Att jag ser mönstren och strukturerna, att jag ser igenom lögnerna och vet att mitt värde inte mäts i kilon och centimetrar. Ändå finns det dagar, ibland någon enstaka och ibland många på rad, då jag inte kan äta, eller träna, eller klä på mig, utan att fastna i kroppen och alla dess brister, alla fel som skulle kunna/borde/måste rättas till, genom strikt ätande och tränande och smarta underkläder och mer smickrande posering. Vissa dagar är jag fortfarande femton och har för tunt skal för att klara av det.

Men det blir ändå lättare när mönstren och strukturerna syns, när man vet att det handlar om pengar, om kontroll och om lögner om vad som är vackert och naturligt och hälsosamt och rätt och riktigt. Det är lite lättare att inte hata mig själv när jag vet att jag blir lurad att göra det helt i onödan. När jag långsamt lärt mig själv att mat är till för näring och njutning, träning är till för att må bra, och kläder är till för värme och dekoration. De är inte fiender, de är inte tecken på mina misslyckanden.

Och det är ännu lättare att vara nöjd med mig själv när jag hjälper andra att bli det också, när jag delar med mig av kunskapen och vapnen att ifrågasätta lögnerna och mönstren. När jag vet att jag inte är ensam, varken i svaghet eller i styrka.

Julia Skott