”Jag är skyldig – det är det första jag tänker”

helskärm

Sexuella trakasserier av män på arbetsplatsen.

Jag är skyldig. Det är det första jag tänker när jag läser artikeln om Mathias. När jag träffar en man för första gången kommenterar jag nästan genast hans utseende. Lite på skoj. För att objektifiera ­honom.

Det är en feministisk strategi, har jag tänkt. Jag vänder på rollerna. Oftast skrattar han och verkar tycka det är ganska kul.

Men nu, när jag läser om Mathias, vänder det sig i magen på mig. Hur många gånger har jag inte gått över gränsen? Och var är den där förbaskade gränsen? Det är ju inte precis så att någon har lagt fram ett synligt snöre, för att hjälpa en på traven.

Jag minns en kille som jag arbetade med en gång. Jag gjorde liksom en grej av att skämta om hur han såg ut, hur han klädde sig och vilken frisyr han hade. ”Om jag varit man hade du kunnat anmäla mig för sexuella trakasserier”, sa jag och skrattade. ”Jag vet”, sa han. ”Men fortsätt för all del”. Så skrattade vi ­båda igen.

Det är nog extra svårt att se en individ, som tillhör en överordnad grupp i samhället, som ett offer.

Det är orättvist, jag vet. Det kan ju knappast vara Mathias som ska sota för att andra män, under lång tid och utan repressalier, kunnat bete sig lite hur de velat mot kvinnor. Andras oförrätter kan ju inte legitimera mina.

Men just för att det är så svårt att tro att en kvinna kan trakassera en man, är det kanske ännu viktigare att vara på sin vakt. Det kanske är på sin plats att, med jämna mellanrum, i sitt huvud, byta kön på den person man pratar med. Som ett slags trakasseringsbarometer.

Problemet är ju att den där killen jag arbetade med samtidigt gillade mitt beteende. Det var roligt, lustfyllt och ganska flörtigt. Det tyckte tydligen vi båda. Så jag fortsatte, och i dag är vi gifta och har tre barn.

Nej, det har vi inte. När projektet vi arbetade i, var slut, skildes våra ­vägar åt. Men när vi ibland stöter på varandra så tar vi vid där vi slutade.

Vi vet båda att det är på skoj. Vi är båda med på det. Och det är kanske det allra viktigaste.

Inte någon objektiv bedömning om var gränsen går. Inte någon rädsla för att den andra ska ta illa upp. Vi litar på att vi kan känna av. Och framför allt att, om en av oss inte tycker det är roligt längre, så säger den personen i från.

Och det, ska han bara behöva göra EN gång.