”Föräldrar som gör allt åt sina barn är inte snälla”

Daniel Pernikliski: Det handlar om att bygga upp självförtroende och självständighet

helskärm

För drygt två år sedan införde vi matdag en gång i veckan för min styvdotter (13), vilket resulterade i blodiga bataljer varje tisdag, då det begav sig.

Ofta anklagade hon oss, i grova ordalag, för att vara lata och utnyttja henne för att vi inte orkade laga mat själva.

Då var det svårt att hålla sig för skratt med tanke på vilken minimal kraftansträngning det var att själv laga mat, i jämförelse med vad som krävdes i egenskap av projektledare och klagomur när min dotter lagade.

Men vi var fasta i övertygelsen om att det var henne och inte oss själva vi gjorde en tjänst, i och med införandet av matdagen. Hade vi tvivlat på det hade vi nog slopat projektet efter tre gånger – och hundratals svordomar.

Nu flyter det på rätt bra. Det hände någonting på vägen och inte alls lika ofta klagar hon hjärteskärande över livets orättvisor. Och även om hon taktiskt nog ser till att ha med sig en vän som middagsgäst (assistent), oftare än inte, lär hon sig fortfarande att planera och genomföra lagandet av en måltid. Oftast helt utan vägledning från någon myndig.

Det handlar inte alls lika mycket om att verkligen lära sig att laga mat och att hjälpa till hemma, som det handlar om att bygga upp ett självförtroende och en känsla av självständighet.

Att inte ha det med sig när man lämnar hemmet är ett handikapp.

Därför ska man tänka sig för när man kallar de föräldrar som gör allt åt sina barn för snälla.

I det mest ursäktande fallet är de överarbetade och har inte den tid det krävs för att vägleda.

I det minst ursäktande fallet är de bara lata.

Däremellan finns en skala som inte heller den har någonting med snällhet att göra.