”Jag föll för min ungdomskärlek igen”
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-14
Efter 50 år fick äntligen Rosie sin Janne
Rosie kunde inte tro sina ögon. Mannen framför henne såg exakt ut som hennes första kärlek som hon mötte för 50 år sedan. Fast han var ju död.
– Men det var faktiskt han – Janne. Som fick det att pirra i hela kroppen när jag var tolv.
Augusti 1958. Rosie Kihlblom var tolv år och på sommarläger för funktionshindrade utanför Uppsala. Bill Haley and the Comets var de stora idolerna, och stenkakan med ”Rock around the clock” gick varm på lägrets gamla vevgrammofon.
Redan första dagarna fastnade Rosie för en kille. Han var några år äldre, och hans blonda hår lyste i solen.
När Rosie, 64, berättar om sitt första möte med Jan strålar hon.
– Han satt i rullstol och hade svårt med talet – men gud, vilka ögon han hade! De var alldeles blå och busiga. Och han kunde allt om sport och historia.
Pirrade i kroppen
Pojken hade en ljusblå träningsoverall med vita revärer. Och när Rosie snuddade vid honom steg en doft av nytvättat upp från det ljusblå tyget.
– Jag rodnade upp till örsnibbarna och det bara snurrade framför ögonen.
Med pekfingret ritar Rosie cirklar framför ögonen för att visa hur det kändes.
– Det var första gången en man fick det att pirra i mig på det sättet. Men jag var alldeles för ung för att förstå vad det handlade om.
Sommaren led mot sitt slut och ungdomarna reste hem, var och en till sitt. Rosie skildes från pojken.
Men på en julfest ett par år senare skymtade hon honom igen.
– Men då hade han bara ögon för en annan flicka.
I dag är det en mörk decembereftermiddag strax före jul. I Jans kök doftar det nybryggt kaffe och pepparkakor. Han har inte sagt någonting under Rosies berättelse, bara fnissat förtjust. Dessvärre är det så att Jan inte minns Rosie från det där sommarlägret. Men Rosie tycker inte att det gör så mycket.
– Det har jag tagit igen hundra gånger om.
Det dröjde ända till sommaren 2006 innan Rosie återsåg sin barndomskärlek. Hon hade åkt ut i skärgården för att gå på en fest med 60-talsmusik som tema.
– Så kom en liten gubbe farande i permobil. Och jag tänkte: ”wow, vilken härlig vit kalufs!”
Rosie såg mannen i ögonen, och hon tyckte att hon kände igen dem. Men kunde det verkligen vara samma?
Rosie tog mod till sig och gick fram.
– Jag sa att han var så lik en pojke jag kände när jag var mycket ung. Och så sa jag: ”pojken hette som du. Men han är död nu”.
Trodde Janne gått bort
Rosie hade nämligen hört att Jan hade varit svårt sjuk under åren. Senare hade hon också sett att det fanns en fond i Jans namn, och därför antog hon att han hade gått bort.
– Han plirade mot mig och svarade: ”Säger du det? Riktigt död är jag inte än.” Och det pirrade nästan lika mycket i kroppen som den där gången för länge sen.
Efter den dagen har Rosie och Jan varit tillsammans. De förlovade sig i augusti 2007, 50 år efter sitt första möte.
I Rosies ring står det ingraverat: ”Jan, till slut” och i Jans ”Rosie, till slut”.
Rosie och Jan är särbos men bor tillsammans på helgerna. Jan har en personlig assistent, men Rosie klarar sig på egen hand. Båda har en cp-skada på grund av att de fick för lite syre vid födseln.
– Jag föddes bokstavligen i farstun hemma i Fredhäll. De trodde inte att jag skulle överleva, säger Rosie.
Tycker om att laga mat
Jans föräldrar fick rådet att lämna bort sin pojke.
– Men de vägrade. Hade det inte varit för morsan hade jag inte suttit här i dag, säger han.
Jans mamma bor en liten bit bort och är i dag 99 år, men hon är pigg och väldigt glad över att Jan träffat Rosie.
– Janne har riktigt bra gener. Så sjuk som han varit under sitt liv skulle han ha varit död. Men han är Tarzan. Jag har aldrig träffat en så stark man.
Under de år som de var separerade studerade de båda vidare på universitetet. Jan läste historia och pedagogik, medan Rosie utbildade sig till socialsekreterare och
bedrev doktorandstudier i nygrekiska. I dag är Rosie och Jan pensionärer. Tillsammans lagar de god mat och lyssnar på musik. Och diskuterar.
– Det är därför jag är kär i Rosie. För att hon är så rolig, och begåvad och så lätt att diskutera med, säger Jan.
Rosie rufsar om i Jans hår som är lika vitt som den där sommaren då han var 14 år.
Viktoria Hansén