Stuglivet är vår flykt tillbaka till stenåldern

Malin Wollin

helskärm

Vad är poängen med en fuktig stuga som luktar rök från dåligt rensad skorsten, brukade jag tänka. Med Kalle Anka från 1973 och utedass och svartvit tv med bara ettan eftersom tvåan har gått sönder. Nehejdutackdu.

Att ha ett extra hus att hålla reda på, extra möbler, extra städning, extra ordning och reda, extra allting.

Men nu drömmer jag fuktiga stugdrömmar och har till och med varit på en visning på östra Öland och gett pappa hamsterhjärta.

När jag nu är vuxen på riktigt och har ett lass ungar och en sambo som jag bara gnäggar på så ter sig stugdrömmen fuktigare än någonsin. Att leva ett liv i avskalad småskalighet mellan fyra fritidsväggar som inte ligger nära Coop, skola, macken och livset.

Mina lyckligaste stunder är de då det bara varit jag och Joachim och våra barn. När det inte finns diskmaskin, tvättmaskin, pelletsbrännare och dator. Ingen post i brevlådan, ingen morgontidning, inget ”VEM HAR TAGIT MIN BANKDOSA JAG RÄKNAR TILL TRE”.

Målet är att stänga av hjärnan så mycket att man är tillbaka på stenåldern och bara är inställd på överlevnad. Kommer det en sabeltandad tiger i trädgården ska man kunna skydda sin avkomma genom att mota bort den med en kylväska, men där tar de intellektuella resurserna slut. Resten är bara lättja, vila, sömn, jordgubbar och strandfilten under vagnen.

Stugliv är den moderna människans flykt från sig själv och alla krav på hur livet ska levas med nyrenoverat kök varje år.

Tältliv är också en flykt, men vem kan tälta med småbarn utan att bli sjuk i huvudet och drömma vilt singelliv med farliga män?

För fyra år sedan satt vi i en liten campingstuga på norra Öland. Den var tio kvadratmeter ”stor” med kokplatta och våningssäng. Det fanns en smörkniv, en osthyvel och varsin kudde. Köpte man ett Aftonblad och la in i stugan kändes den belamrad och man läste ut tidningen fort och la den i bilen.

Ljuva, ljuva enkelhet utan överdrivna förnödenheter. På dagarna låg vi under parasollet på stranden och åt för många kex. På kvällarna upptäckte vi nya restauranger på ön och sedan gick vi och la oss. Ingen disk, inget städ. Vi hängde upp våra saltvåta handdukar på stugans altanräcke och så gick vi in och så somnade vi i varandras armar.

Det är precis så som det ska vara. Bara vi och våra armar. Och varsin kudde.