”Min kropp är min dagbok”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-22
Möt sex personer som gjort sina kroppar till konstverk
Att tatuera sig är trendigare än någonsin.
Möt sex personer som har gjort om sina kroppar till konstverk.
Här berättar de historierna bakom nålsticken.
Ebba Cronstedt, 25 år
”Min kropp är min dagbok. Du kan bland annat se en minnestatuering för min mor som gick bort för fyra år sedan. Du kan se en medusa från en tid då jag tyckte hon representerade en del av mig och min personlighet. Du kan hitta många ögon och små texter här och var. På mina fötter står det ’Ars Longa, Vita Brevis’, vilket betyder ’konsten är lång, livet kort’. Det är så jag ser det, man måste göra världen vacker.
Min ryggtavla tycker många är lite vågad, kanske till och med vulgär och något jag kommer att ångra enligt vissa. Motivet är en satyr som har sex med en kvinna. Den är ärlig och rak och framförallt ocensurerad. Jag vet inte, fortfarande är det väl fult med sex och nakenhet på något sätt. I Slitz går det, men en penis i en kärleksakt som konst på en flickas rygg är inte lika accepterat.
Nakenhet är vackert. Jag tycker inte att det finns något finare än ett älskande par, inget mer intensivt och inget mer äkta. Ibland önskar jag att jag hade gjort två män på ryggen i stället, för att gå ett steg till och berätta att jag tycker det är lika vackert. Jag älskar min ryggtavla, för den säger så mycket om mig och mina tankar och min syn på världen.”
Caroline af Ugglas, 36 år
Artist och körledare.
”Min ’här snubblar man’-tatuering är klockren, jag älskar den. Jag hade funderat på den i något år, idén föddes när jag gjorde min systers konstläxa. Hon skulle rita ett övergångsställe och då kom jag på att gubben på skylten kunde snubbla.
Tatueringen står för att jag inte är Miss Perfect. Jag är impulsiv och spontan men det kommer alltid ut något bra av det. Jag tror att man missar mycket annars. Två personer har mejlat mig och skrivit att de har gjort en likadan tatuering, tyvärr har de missuppfattat min och bara gjort en vanlig skylt för övergångsställe.”
Marianne Nissen, 84 år
Pensionär.
”När jag var sexton år träffade jag en pojke som hette André. Han hade tre prickar på handen eftersom han hade varit i fångläger, jag ville ha likadant. Han hade tatuerargrejer i en låda, det var inte elektriskt då, inte. När jag kom hem sa mamma ’ta genast bort det där’, men det gick ju inte.
Jag ångrade mig ganska snart eftersom folk sa: ’har du suttit på kåken?’. När min son Hasse blev tatuerare sa han: ’ska vi inte ta och göra om de där prickarna?’. Det var tio år sedan. Prickarna blev en fjäril på handen.
När jag sedan besökte min son på en tatueringsmässa ville han öva på att tatuera efter fotografi. Det är ganska svårt, så då ställde jag upp. Jag funderade – och så kom jag på Paul Robeson, en färgad kommunistledare som opponerade sig mot allt i hemlandet USA. Han var en stor idol för mig.
Jag får ofta reaktioner som: ’Herregud, ska du ha sånt där, det kunde jag aldrig tänka mig’. ’Ingen av mina jämnåriga har någon tatuering’. När folk tycker att det är konstigt skyller jag på min son. Min mamma och min syster, de levde inte när jag tatuerade mig, hade ju fått slag. Nu blir det nog inga fler tatueringar. I så fall får de göra en lampskärm av mig efteråt, haha.”
Dregen, 36 år
Gitarrist och sångare i Backyard Babies.
”Jag gjorde min första tatuering på min artonårsdag, även om jag hade drömt om att gadda mig ända sedan jag var liten. Jag var Kiss-fan och när jag såg att Paul Stanley hade en tatuering började jag tjata på mamma. Då var jag bara sex år.
Men jag fick aldrig, så när vi var i Spanien på somrarna köpte jag alltid massor av tuggummitatueringar. Alla tuggummin låg i en hög vid sidan och jag hade låtsastatueringar överallt. På den tiden var det underground med tatueringar, om man ville tatuera sig var det Motala eller Jönköping som gällde om man som jag bodde i Nässjö.
När jag fyllde arton åkte jag och Backyard Babies-sångaren Nicke Borg till Motala och jag gjorde en klassisk ros med en drake runt.
Spindelmannen på armbågen? Många i rockbranschen har ju spindelnät på kroppen, jag ville inte vara sämre. Och så har jag Ace Frehleys öga på höger underarm, tatuerad av Robert Hernandez. Han gjorde den på fri hand, helt utan skiss, det var lite nervöst.
Hjärtat på bröstet gjorde jag och min tjej Pernilla tillsammans 2006. Det var en förlovningsgrej, hon har en likadan på foten.”
Robert Hellgren, 33 år
Grafisk formgivare.
”Min mamma gick hastigt bort 2002 i cancer, då var hon bara 51 år gammal. Tre månader senare bestämde jag mig för att göra en tatuering för att hjälpa mig själv att minnas min mor varje dag, resten av livet.
Om man håller ihop händerna står det ’Då bar du mig’ på ena underarmen och ’Nu bär jag dig’ på andra. Jag känner en trygghet i att mamma bar mig i sin mage och gav mig liv och nu bär jag henne inom mig. Hon är alltid med mig. Jag vet människor som varit med om liknande saker och som har sagt att de nästan inte tänker på sina avlidna anhöriga längre. Jag vill bli påmind varje dag om att min mamma lever vidare genom mig. Texten blir både ett tack och ett löfte.”
Thomas Schreiber, 63 år
Före detta reklamare.
”När jag var sexton år träffade jag en kompis på T-centralen. Han sa att han fått tag på stålar och frågade om vi skulle dra till Danmark. Jag ringde morsan och så tog vi tåget ner. När vi var i Köpenhamn sa min polare: ’Tompa, gör en tatuering, jag pröjsar’. Vi var i Nyhavn hos legendariske Tattoo Jack och jag såg att det fanns ett ankare för 25 kronor och sa: ”det tar jag.”
Ankaret är fortfarande kvar, jag vill inte tatuera över något. Allt har sin tid. Jag gillar den japanska stilen och har fyllt min kropp med sådana mönster med inslag av nordisk mytologi. Nu har jag bara ett litet utrymme på handen kvar. Där ska det stå Rut, efter mamma. Tack vare alla tatueringar kom jag med i Guinness rekordbok som Sveriges mest tatuerade man 2002, men mina tatueringar är bara gjorda för mig själv. Jag går aldrig i kortärmat.
Jag brinner för formen. Mina tatueringar är den ultimata canvasen. Ibland drömmer jag att de är borta, då vaknar jag alldeles svettig. Då skulle jag ju inte veta vem jag är.
Jag ser kroppen som ett konstverk och kände faktiskt en man som kallades Lik-Kalle som erbjöd sig att flå mig när jag dör. Vi försökte hitta någon som kunde bereda skinnet och jag höll kanaler öppna mellan tatueringarna så att man skulle kunna skära fint. Jag tänkte ge skinnet till mina söner efter min död. Men så gick Lik-Kalle och dog, så nu står jag utan ’flåare’.”
Caroline Engvall, Hans-Olov Öberg Foto: Johan Almblad