Mirakeltrosan – ännu ett sätt att stoppa huvudet i sanden

Terri Herrera Eriksson om sanningar vi inte vill inse

Min kompis och kollega gick ner i vikt för ett par år sen. Hon har aldrig varit en jättekvinna, men efter sommaren kom hon tillbaka som superslim.

En dag såg jag hur flera kollegor flockades kring henne för att sedan irriterat rygga tillbaka och snabbt skingras.

– Vad var det där om? frågade jag. Skämtade du om något olämpligt?

– Nej, svarade väninnan. De ville veta hemligheten bakom min viktnedgång. Så jag berättade.

– …och?

– Jag sa att den är resultatet av rätt kost och motion. Jag har tränat som fan och ätit mindre under flera månader. Det var absolut inte det de ville höra, de drömde om att få ett hemligt recept till någon snabb mirakelmetod.

Det finns några sanningar som är så pisstråkiga att man helst vill glömma dem, till exempel att hemmet inte städas av sig själv och att det inte finns några genvägar till en varaktig viktnedgång – man måste äta mindre och röra sig mer.

Trots att alla egentligen vet det sticker vi gång på gång huvudet i sanden.

Städa – jag? Nej, jag väntar på den nya självstädande dammsugaren som ska komma ut på marknaden inom kort.

Banta – jag? Nej, jag tar på mig ett par skittrånga mirakeltrosor för 700 spänn för att få mindre midjemått. Det verkar så smidigt.

Ärligt, det verkar inte smidigt alls. Jag äter hellre kokt broccoli i en vecka än går omkring i ett par skitfula, trånga trosor som får min mormors underkläder att framstå som sexy. Dessutom: man går inte ner i vikt med de nya mirakeltrosorna, fettet bara omfördelas. Vem tycker att det är kul med smalare midja, men dallrigare ryggvalkar? Eller mindre rumpa men tjockare lår? Inte jag. Jag vägrar lura mig själv med fler mirakelmetoder. Om något verkar vara för bra för att vara sant så är det också det.