"Hon föddes tidigt och var tjock som en härlig boll"
Läs Malins krönika
Jag vet inte jag. Jag var 23 år ung, osäker, ensam och vilse i pannkakan när jag fick mitt första barn men hur det nu var med allt det då brydde jag mig inte om vad andras ungar gjorde.
För så här var det:
Hon föddes för tidigt men var ändå väldigt stor och blev snabbt tjock som en härlig boll. Alla de andra barnen i föräldragruppen kröp och klättrade på väggar, möbler och försökte kasta sig ut genom fönstren.
”Har ni inga fönsterlås?!”
”Men hon lyfter ju knappt på nacken..”
Medan de andra minimänniskorna upptäckte världen omkring sig satt min unge mitt på mattan och var fet.
Och lika glad för det var jag eftersom jag då kunde sitta kvar där jag satt och dricka mitt kaffe(samt se på när de andra mammorna snubblade omkring på sina amningstuttar)
Jag har aldrig brytt mig om vad andra säger om sina barn(det är ju ganska tråkigt när andra pratar om sina barn, inte sant?)
Jag minns en mamma som satt med sin fyramånades dotter i knät och utbrast:
”Hon har sån humor!”
”Fniss” lät vi bakom hennes rygg. Man har väl ingen humor när man bajsar senap och suger på tuttar.
Två sanningar har jag lärt mig om barnskryt:
Om du skryter om att din ettåring läser DN Kultur är du nog en smula osäker.
Om du mår dåligt när folk skryter om ettåringar som läser DN Kultur är du förmodligen också en smula osäker.
Sedan undrar jag lite sådär för mig själv i mörkret i smyg hur skrytiga mammor beter sig när ett sjukt barn finns i rummet?
Pratar man om sin tvåmånaders som kan citera Tranströmer när en mamma till ett hjärtsjukt barn sitter bredvid och känner tacksamhet eftersom hennes barn minsann..
..finns.