”Zelda är en tillskruvad mig som tonåring”

Lina Lindkvist

Premiär för Lina Neidestams serie Zelda

”Jag vägrar vara den fula ­kompisen så att du ska få ­ligga!”

Seriehjältinnan Zelda är en skruvad version av tecknaren Lina Neidestam själv som ­tonåring.

– Det är fan något terapeutiskt med henne, och det är faktiskt skönt att ha ett alter-ego.

Lina Neidestam har förvisso ingen catsuit med sig till ­fotograferingen, men vissa ­likheter med karaktären Zelda skiner igenom ändå. Båda pratar de inlevelsefullt och med yviga gester om allt från bostadsrättspriser till jämställdhetsfrågor.

Och kanske är det inte så konstigt, de har trots allt levt tillsammans sedan 2007. Det var då ­sajten SalongK.se först bad ­Lina rita ”någon serie som handlar om en tjej”.

– Det är så trist med huvud­personer som är ädla och bara säger rätt saker, jag ville skapa en figur att identifiera sig med. Så Zelda är en tillskruvad version av den jag var i tonåren, när världen var väldigt svart-vit och överdramatisk, säger hon.

Driver med idealism

De senaste åren har Zelda gått i en rad olika tidningar, kommit ut i två egna album och nyligen översatts till norska. Och med start i dag förgyller hon Wendela.

Vad kan vi förvänta oss?

– Zelda och Wendela kommer gilla varandra. Och folk som förväntar sig att ”här är en skitsur feministserie som säger åt mig hur jag ska leva mitt liv” blir ­faktiskt ofta positivt överraskade.

Serien driver mycket med ­idealism, det där nyfrälsta, ­oavsett vilken ideologi det handlar om, menar Lina Neidestam.

– Du vet när man precis har lärt sig någonting, och inte kan låta bli att se hela världen med de glasögonen ... Och sen krockar allt med verkligheten. Det ­uppstår humor i det glappet, säger hon.

”Folk blir arga”

På bloggen, linaneidestam.se, har hon ständig kontakt med engagerade läsare. Ofta i form av positiv feedback.

– Men folk blir arga också, det händer att folk ringer och ­skäller ut mig för något Zelda gjort i serien. Kanske förutsätter de att det är självbiografiskt, att det är därför de blir förbannade?

Hur självbiografiskt är det då?

– Det är klart jag inspireras av verkligheten, allt jag tänker och upplever påverkar ju det jag ­skriver och gör. Semi-självbiografisk, kan vi kalla den, 10 ­procent riktigt och 90 procent ljug.

Men feminister är ni båda två – hur ser det ut med jämställd­heten inom serietecknaryrket?

– I Sverige är det nog fifty-­fifty i utgivningen, men utomlands är det klart sämre. Att vi ligger i framkant handlar nog mycket om förebilder, att man ser andra lyckas.

Så vem är din förebild?

– Cecilia Torudd! Som liten­ ­läste jag mycket ”Ensamma mamman”, och jag förstår varför, den är fortfarande fantastisk.

Men faktum är att det var barndomens dåliga serier som först fick Lina Neidestam att börja ­rita; många av dem var så trista­ att hon kände sig tvungen att teckna­ ­egna.

– Åh, det var Lilla Fridolf och Hälge och sånt som inte angår ett sexårigt barn, så jag ritade själv och fortsatte genom hela skolgången. Men det var aldrig på agendan att jag skulle bli serietecknare, det var liksom inte ett riktigt jobb.

Tvingad av mamma

Ett riktigt jobb, i Södertälje där Lina kommer från, är ett jobb på Astra eller Scania, eller möjligen som elektriker. Själv trodde hon länge att hon skulle bli journalist. Men Linas mamma såg andra möjligheter.

– Jag har en himla bra curlingmamma som tjatade in mig på ­Serieskolan i Malmö. ”Lina, nu gör du något roligt, ge det ett år, sen kan du bli vuxen om du vill” sa hon och skickade in mina teckningar, säger Lina Neidestam.

Och nu sitter hon här, i en ­källarlokal i södra Stockholm ihop med tre andra heltidsserietecknare, och jobbar långa dagar.

– Vi har lunchlag och jobbar bestämda tider, det är en ­extremt inrutad – höhö – vardag. Jag har alltid varit lite av en slacker-­fuck-up som inte gjort läxan, så ­egentligen är det vansinne att jag har ett jobb med deadlines, och styr min egen tid. Men det ­funkar, och det skulle det aldrig göra om det inte vore så roligt.

”Zeldas mamma” – Lina Neidestam

Ålder: 28.

Familj: ”Stor och bullrig.”

Bor: Stockholm.

Yrke: Serietecknare.

Lyssnar på: Soundtracks! ”Sagan om ringen”, av Bo Hansson, eller ”Game of Thrones”-soundtracket.

Favoritserier: Allt av Aline Kominsky, Mats Jonsson, Julie Doucet och Robert Crumb.

Inspireras av: ”Att gå i skogen och åka buss. ”Anteckningar” på Iphonen har räddat mitt liv.”

Råd till blivande serietecknare: ”Sök Serieskolan. Teckna egna fanzines. Våga vara dålig för att bli bra.”

Trivs bäst: ”På Lurberget, en utsiktsplats i Södertälje där jag lekte som liten.”

Det visste du inte om mig: ”Har bestigit Kebnekaise och Galdhøpiggen – en oväntat natursportig kulturarbetare.”