”Förstagångsföräldrar ser på socker som DJÄVULEN”
När ni fått första barnet: Vårt barn ska inte få dricka saft förrän hon är åtta år. Ursäkta, ert barn råkade pilla in ett russin i munnen. Men HERREGUD, hjälp mig pilla ut det, har ni någon aning om hur farligt russin är för tänderna?
När ni fått andra barnet: Äsch, det går ju inte hålla storasysters lördagsgodis hemligt, lillan får smaka lite. Saft får de på kalas, det är ju faktiskt bara saft.
När ni fått tredje barnet: Bebisen skriker och de två äldre barnen stryper varandra i en slagsmålshög på golvet. Bebisen fortsätter skrika. Här, ta en Dumle, bara du blir tyst.
När ni fått fjärde barnet: Coca cola på flingorna? Varför inte, men låt nu mamma vara i fred med Angry birds.
Alla förstagångsföräldrar ser på socker som DJÄVULEN, det hör till och det är väldigt gulligt.
Sedan kommer barn nummer två och eventuellt tre och verkligheten kommer ifatt. Man orkar inte bry sig.
Man tänker: Idag lovar jag mig själv att inte skrika på barnen så att både deras och mitt hår står rakt upp. Där ligger ribban.
Jag orkar inte oroa mig för godiset. Också.
Men dela för jefelen upp det.
Jul och påsk och lördagarna.
För hur det nu är med större problem och ribbor och annat så är ju inte socker nyttigt och en del barn är hiskeligt tjocka.
Och det är inte snällt.
Så inför påsk: inget pjosk.
Gnägg gnägg, köp ett mindre ägg.