”Vid en viss ålder blir man leksaksblind”

Terri Eriksson tycker det är varje generations privilegium att vara obegriplig för äldre generationer

helskärm

Yo-Gi-Oh!, Powerminers och Nintendo Wii. Jo, visst behövs det en Facebookgrupp som dechiffrerar vad ungarna önskar sig.

Ofta har man ju hyfsad koll på sina egna barns värld, jag som har en sjuårig tjej vet exempelvis allt om My Littlest Pet Shop (utom varför det stavas så) och Super Mario på Nintendo DS, men däremot stirrar jag tomt framför mig när kompisarnas barn vill ha Bionicle och Bakugans.

Visst kan man fråga i butiken, men man saknar den rätta känslan för prylarna och skulle lika gärna kunna köpa ett oanvändbart tillbehör istället för den åtråvärda leksaken.

Vid en viss ålder blir man leksaksblind. Jag fattar inte vilka Pet Shops som är söta – eller varför de finns över huvud taget. Och folk kan försöka förklara Pokemon för mig, men jag förstår fortfarande inte varför det skulle vara roligare än exempelvis ett junior-Trivial.

Däremot håller jag inte med Facebookgruppens grundare Malin Kaldo om att allt var bättre förr.

Vi tror att det var bättre förr för att vi då förstod vad som stod på önskelistorna. Det var ju vi som skrev dem.

Men många mellan- och högstadielelever blev besvikna julen-87 när de önskat sig en Takanooverall och fått en vanlig mysdress eftersom mamma eller pappa inte förstod skillnaden på en riktig Takano och något snarlikt (förutom att de noterat prisskillnaden).

Jag vill också minnas att jag bad att få en fjäder (en sån som gick i trappor) och fick en bunt med påskfjädrar i ett paket.

Då ville vi ha My Little Pony.

Nu ber kidsen om My Littlest Pet Shop.

Skillnaden är inte så stor.

Det är varje generations privilegium att vara obegriplig för äldre generationer.

Man kan försöka hänga med hur mycket som helst och egentligen är jag inte gammal, herregud, jag är bara 35, men min bästa kompis drygt 20-åriga lillebrorsas önskelistor är svårare att dechiffrera än latin.

För något år sen ville han ha ”postrock, dock ej Godspeed eller Mono”.

Jag antar att vi köpte The Cure i ren förvirring. Jag är nästan säker på att han i så fall blev besviken.

Förresten slår det mig nu att postrock kanske är ett klädesplagg.