Jag har lärt mig att känna igen hatarna

I augusti har jag bloggat i tre år. Det är lång tid i sammanhanget. Som 64 vanliga människoår. Det är tröttsamt att blogga. Alltid publiceringsstress, ständig uppdateringsångest. Minst en gång om dagen tänker jag att jag ska sluta. Men jag gör det inte. Den är min lilla bebis den där bloggen. Slutar jag så slutar jag därför att jag vill lägga tiden på någonting annat. Aldrig, aldrig att jag slutar för att jag får elaka kommentarer.

Det finns så många hatare där ute och en del låter dem komma in under skinnet och orkar till slut inte.

En hatare känner man igen. Hataren kan tro att det hjälper att byta nick. Hataren kan tro att det är slugt att ena dagen heta Sofia och andra dagen heta Jeff. De tror att de byter skepnad men jag vet. Efter tre år lär man sig. Det är lätt att se vem som skriver. Ordval, meningsbyggnad och det oförställda hatet går inte att ta miste på.

Det är ungefär som ogräset i landet. Varje år när man väntar på att de första fröna ska komma upp ur jorden är jag livrädd att jag ska dra upp ett gott litet grönt liv i tron att det är illvillig ohyra. Men nu känner jag igen dem, jag drar aldrig upp fel längre. Ogräs och hat, du lär dig att känna igen dem vad de än heter, om de är i morotsraden eller i salladsraden eller i kommentarsfältet.

Varför skriver folk så elakt om någon de inte känner? brukar folk fråga mig. Vem sitter och kommenterar andras utseende. Vem vill lägga sin tid på att hata ut i ett hål? Inte vet jag och jag bryr mig inte ett spår.

För ett par dagar sedan skrev en anonym glädjespridare på bloggen att jag hade en ”flygplansolycka till ansikte”, att ingen ville se mitt utseende i dagsljus och att ”Megan Fox rövhål” är snyggare än hela jag.

Detta är ju inte sant.

Jag är ingen modell, men jag är inget träsktroll heller (även om jag har lika stor näsa som Shrek). ?Jag vet att jag kan vara halvsöt i rätt ljus om klockan slår fem och tuppen gal. Inte är jag fulare än någons rövhål. Jag duger som jag är och jag skrämmer inga barn. Det är ingenting att bry sig om.

Jag vet faktiskt inte vad någon skulle kunna skriva som skulle få mig ur balans.

Att jag är usel, att jag borde dö?

Check och check.

Det är en underbar känsla att vara onåbar.

Det blir man genom att aldrig släppa in så nära dit ingen får gå.

Och att odla gåsfjädrar.

Prova.